Idag är det den 14 februari. Det är alla hjärtans dag och det är exakt två månader sen jag satt trött och sliten på planet från Vegas och räknande ned timmarna tills jag skulle få komma hem efter mer än ett år på andra sidan Atlanten. Jag landade 19.30 på Köpenhamns flygplats och blev mött av världens finaste människa som hade väntat på mig i flera månader utan att någon av oss egentligen kunde veta hur det skulle bli. Det blev bra. Det blev riktigt sådär tusen-fjärilar-i-magen-och-livet-är-ett-äventyr-bra. Sen han kysste mig för första gången där i ankomsthallen bland väskor och stressade resenärer har jag inte velat sluta pussa och krama honom en endaste sekund.

Och sen är det alla mina fina vänner. Och min underbara familj. Det är så fullkomligt galet härligt att ha dem så nära mig, att kunna träffa dem lite närsom, att kunna ringa närsomhelst för att vi alla nu befinner oss i samma tidszon. Under mitt år borta har jag förändrats, och de har förändrats, men skratten finns kvar. Skratten och den oändliga kärleken. Fina, fina ni!

Vissa saker har blivit precis som jag tänkte mig att de skulle bli. Restaurangerna är desamma, gatorna är lika frusna och blåsiga som de brukar och skånskan skär lika charmigt i öronen som alltid. Andra saker har ändrats. Centralstationen är ombyggd, busslinjerna nya (vilket jävla äventyr att sätta sig på ettan hem till mamma och Benny och inse att den inte alls svänger upp på Regementsgatan som den ska), folk har flyttat ihop och fått nya jobb. Och jag, jag har börjat plugga. Efter två och ett halvt år kände mig redo att sluta fara och flänga (i alla fall för ett tag) och söka den utbildning jag alltid har kommit tillbaka till i tankarna. Så nu går jag första terminen på kandidatprogrammet i mänskliga rättighetsstudier på Lunds universitet. Föreläsningar, nya vänner och nationsliv - sakta men säkert omstrukturerar jag mitt liv för det här nya kapitlet samtidigt som jag behåller vanor och människor som alltid har funnits runt mig.

Jag tycker att det är svårt att beskriva känslan av att vara hemma. Jag älskar livet jag lever just nu och jag ångrar inte för en sekund att jag inte förlängde i USA. Men jag saknar det ändå. Herregud vad jag saknar det. Jag saknar solen och värmen, jag saknar Allison och Tom och barnen, jag saknar red beans and rice och jambalaya, jag saknar att gå promenader i Audubon Park, att trängas på street caren, att hänga på collegebarerna och dansa sig svettig på klubbarna på Bourbon Street. Och jag saknar Lisa och Leni så att det gör ont i magen nästan varje dag.

Det är svårt att ha varit med om en så omvälvande upplevelse, och ha varit del av den under så lång tid, och sedan inte ha någon att dela den med. Jag märker hur mycket jag pratar om, och hur många referenser jag gör till, USA. Det är svårt att inte ha någon runt sig som fullt ut kan förstå. Att människorna här, som jag älskar så, aldrig riktigt kan greppa eller dela mina minnen och upplevelser. Samtidigt är det skönt att ha något som bara är mitt. Att ha en plats och en tid, som har gett mig så många bitar av mig själv, och veta att det är min alldeles egna skatt. Jag kommer bära med mig USA och New Orleans i mitt hjärta, i min personlighet och i mina tankar varje dag i resten av mitt liv.

När det gäller att komma hem... Jag vet inte ens vad jag känner, eller kanske allt på samma gång. Glad, nervös, otålig, rädd, överlycklig... Jag har så mycket planer, så mycket att se fram emot - jag är redo för ett nytt kapitel. Efter alla erfarenheter det här året har gett mig, alla intryck och alla sätt jag har växt och utvecklats på vet jag att det kommer bli bra. Jag har mitt driv, mina mål, alla fina människor i min omgivning, mina drömmar. Även om någon del skulle gå fel kommer inte jag att gå sönder. Jag har en fin framtid framför mig. Life is good.

Vegas alltså... Where to begin? Jag hade inga höga förväntningar på staden innan jag kom hit och egentligen är det ju faktiskt inte så mycket att hurra för. Det känns som att vandra runt bland en massa kulisser för så länge man håller sig längs Las Vegas Boulevard (även kallad the Strip) finns inte ett enda bostadshus i sikte, inte en mataffär eller skola. Det är bara kasinon, restauranger, nattklubbar, hur mycket shopping som helst, barer, hotell... Och överallt blinkar bill boards och skyltar och musik strömmar ut från varenda byggnad. Allt är som väntat väldigt mycket yta och glam men jag är faktiskt förvånad över hur rent det är och hur trevliga människorna är. Hotellpersonal, servitörer, nattklubbsvakter - alla är extremt artiga och hjälpsamma.

Vi har haft väldigt roliga dagar här med fest och sightseeing, vi har träffat galna människor, dansat oss alldeles svettiga och åkt berg-och-dalbana på utsidan av ett kasino. Man får ju hålla sig lite till uttrycket 'what happens in Vegas, stays in Vegas' men minnena ska jag fasen bära med mig hela livet. Som vi har skrattat!

Nu är väskan packad och en sista natts sömn väntar innan det är dags att åka till Sverige. Herregud. Kan. Inte. Fatta. Det. På onsdagkväll får jag gå och lägga mig och sova i en svensk IKEA-säng. LYCKAN!

Nu har sista dagen i San Diego kommit till sitt slut. Imorse sov vi längre än planerat då det blev spontanutgång med ett gäng killar från London igårkväll. Måste ha tråkat ut dem något enormt med mina långa kärleksförklaringar till världens bästa stad. Anyways, vi stack till en klubb bara två kvarter från vårt hostel och det visade sig att en känd house dj spelade där. Så även om det var trångt, mina fötter fett ovana vid att gå i klackar och folk knuffades och man fick drinkar spillda över sig var det ändå a little piece of heaven for me.

Idag körde vi upp till the Cabrillo Monument där det, förutom en staty till minne av upptäcksresande Juan Rodrígues Cabrillo, finns en fantastisk utsikt över hela San Diego. Som jag älskar denna staden! Resten av dagen spenderade vi sen i vackra Balboa Park innan vi som vanligt tog en liten kvällspromenad här i kvarteren runt hostelet.

Imorgon blir det upp i någorlunda tid för att köra till Vegas. GPSen säger 5 timmar och 15 minuter men med tanke på våra eviga felkörningar och Blondies (ja, vi har döpt vår GPS) förmåga att ändra sig stup i kvarten räknar vi med att det kommer ta betydligt längre än så.

I'm in love with San Diego! Av alla städer jag har varit i under detta året måste jag säga att det enda som slår San Diego är NYC. Här är så himla fint! Det är rent, byggnaderna en intressant mix av skyskrapor och strandhus, människorna trevliga och välklädda och jag älskar blandningen av pulserande storstad med charmen hos ett surfsamhälle. Det finns inte alltför många 'turistiga' saker att göra här men jag tror det är därför jag gillar staden - den känns genuin och levande. Vi har en dag kvar här i vårt lilla paradis innan det är dags att köra till Vegas som ju är vårt sista stopp på vår västkustsroadtrip. Och by the way, vårt hostel är helt awesome även om rummen är totalt iskalla och stället used to be en gammal bordell.

Nu är det tisdagkväll och dagarna i Los Angeles med omnejd har kommit till sitt slut. Måste säga att det jag kommer minnas bäst från den här veckan är bilkörningen. HERREGUD. Jag hade aldrig i mitt liv klarat att bo på ett ställe där det tar en timme bara för att kunna få tag i en kopp kaffe. Bilköerna hemma är INGENTING jämfört med vad vi har tampats med här. Men, det har ändå varit värt det dessa dagarna - helt galet fina platser vi har fått se! Malibu, Santa Monica, Redondo Beach, Newport, Laguna Beach... Tillslut blir man alldeles blind och kan knappt uppskatta den vita sanden, havet, palmerna... Alla dessa små strandsamhällen är ju verkligen idylliska om än inte platser som skulle passa mig personligen. Men att hyra ett beach house i Newport för en sommar? Jag hade inte tackat nej...

Imorgonbitti bär det av ner till San Diego. Det kommer kännas lite trist att ge upp komforten vi har haft här hos Randi och Amanda men det ska bli kul att se något nytt. En vecka kvar till Sverige!

Och så går andra dagen i L.A. mot sitt slut! Igår var vi på Universal Studios från öppning till stängning. Temaparker är ju inte riktigt min grej men det är kul att ha varit där och vissa grejer var riktigt skoj - till exempel Simpsons-simulatorn där man åkte världens roligaste berg-och-dal-bana utan att egentligen röra sig en endast meter.

Idag körde vi och mötte upp Ellinor, en tjej jag träffade när jag var i Philadelphia i mars och som också är på semester här, och tog oss upp en bit i bergen för att se Hollywoodskylten. Check! Sen fortsatte turistandet med Walk of Fame, Beverly Hills och Rodeo Drive. Nu är vi hemkomna och laddar inför morgondagen då vi ska köra utanför staden för att se Malibu och Santa Monica.

Så... Vad tycker jag om L.A. hittills? Ärligt talat är det inte sådär jättemycket att hurra för. Det kanske är bättre om man bor här och verkligen har tid att lära känna staden, men det är helt omöjligt som turist. Allting ligger helt galet utspritt, det tar minst en timme att köra vart man än ska, och hela stan känns ganska sunkig med undantaget av Beverly Hills. Körningen är dock verkligen ett kapitel för sig... Motorvägarna därhemma kommer kännas som en piece of cake jämfört med highwaysen här där det alltid är minst sex filer att hålla reda på. Tack gode gud för vår gps även om hon är jävligt elak och skickar ut oss på sinnessjuka omvägar med timmeslånga bilköer lite då och då.

Igårkväll blev det en sen kväll med salsaklubb, tequila shots (trodde aldrig jag skulle gå i närheten av det igen) och en avslutning som bestod av nattbadande i en hotellpool vi lyckades smyga in till. Vaknade lagom sliten imorse men efter en dusch trängde vi ihop oss i bilen och killarna tog med oss till en dansk restaurang, där en av dem jobbar extra, där vi åt smörebröd med lax och fiskfilé. Hur gott?!

Sen spenderade vi några timmar körandes och vandrandes runt Santa Barbara. Att sitta på en pir, i solsken, och äta glass den första december måste ses som ett mindre underverk. När solen gått ner packade vi ihop våra grejer, sa hejdå till killarna och styrde kosan mot LA. Nu sitter vi hos Gretas värdmammas syster, myser i sofforna, kollar tv och har köpt biljetter till Universial Studios för imorgon. Enjoying life for sure!

Imorse tog vi en liten körtur genom Santa Cruz innan vi stack ut på Highway 1 som sträcker sig längs kusten ner genom Kalifornien. Efter mysiga stopp i Big Sur, San Simeon och Morro Bay är vi nu framme i Santa Barbara hos killarna vi ska stanna hos över natten. Jag är öm i hela kroppen och trött i huvudet efter att ha kört hela dagen men nu när jag sitter här uppkrupen i soffan med vin och trevligt sällskap är livet inte alltför hemskt. Vägen ner hit var så otroligt vacker! Alla berg, det blåa havet, husen och djuren i hagarna - vi såg till och med zebror!

Imorgon ska killarna visa oss runt här i stan och sen styr vi kosan mot L.A. där vi ska bo hos Gretas värdmammas syster. Det ska bli skönt att få en paus från att ha garderoben utspridd i baggageutrymmet och kanske till och med hitta en tvättmaskin...

Imorse, efter att ha ätit frukost och packat ihop våra grejer, tog jag och Greta oss ner till Folsom Street och hämtade upp vår hyrbil som kommer vara vårt hem de närmaste två veckorna. Vi höll på att skratta ihjäl oss när vi körde upp och ner längs San Franciscos backar och mer eller mindre fick gissa ifall det kom bilar eller inte på de korsande gatorna då 90-gradersvinklarna gjorde det helt omöjligt att se någonting.

Som avslutning på San Francisco-dagarna körde vi norr och korsade Golden Gate-bron påväg mot Muir Woods som är ett nationalmonument med väldigt höga, väldigt gamla träd. Jag kan ju inte direkt påstå att jag är en naturmänniska men ganska häftigt måste jag erkänna att det var. Sen kringelikrokade vi oss tillbaka ner genom San Francisco och tog motorvägen mot Santa Cruz. Naturen här i Kalifornien är verkligen vacker! Hur mycket grön skog som helst och landskapet är väldigt kuperat vilket är något ovant för mig som är van vid Skånes strykjärns-behandlade ytor.

Vi hittade fram till Artems hus, killen vi bor hos inatt, och så fort han slutat jobbet tog han med oss på en rundtur genom Santa Cruz. Än så länge har vi bara sett allting i mörker men det verkar vara en riktigt fin strandstad med en livlig hamn, strand och strandpromenad samt ett utbrett universitetsområde. Imorgon ska vi utforska lite mer på förmiddagen innan det är dags att börja den ganska långa färden ner till Santa Barbara.

Vilken fantastisk dag vi har haft! Efter frukost tog vi oss ner till Fisherman's Wharf där vi hoppade på en båt för att ta oss ut till Alcatraz. Vi spenderade sen tre och en halv timme med att vandra runt, lyssna på audio tour och lära oss en hel massa om den lilla öns historia. För en liten historienörd som mig var det alldeles lovely! Galet nog träffade vi även helt random en annan au pair tjej från New Jersey som Greta känner - helt av en slump. Hur liten är världen? Hon har gjort en busstur runt California så kvällen spenderade vi sen med henne och två australiensiska killar (som dessutom visade sig bo på vårt hostel) hon lärt känna under sin resa samt au pair-kompisen hon nu besökte i San Francisco. Riktigt fin dag och kväll!

Imorgon är det dags för mig och Greta att hämta upp bilen och styra kosan mot Santa Cruz. Lite nervösa inför bilkörningen får vi nog erkänna att vi är... Men det ska nog gå bra! Efter tre dagar i San Francsisco blir nog min sammanfattning att även om jag gillade vissa delar av staden är det inte en stad för mig. Det är för smutsigt, för mycket konstigt och obehagligt folk och för mycket BACKAR. De delar jag tyckte om inser jag att jag mest tycker om för att de påminner mig om andra platser. Området kring Union Square hade kunnat vara Oxford Street i London eller Soho i New York, Haight-Ashbury känns som en mer oborstad version av Camden... Så även om dagarna här har varit himla fina känner jag inte direkt att det är ett ställe jag kommer vilja återvända till.

Just nu sitter jag och Greta utslagna i varsin fåtölj och gnäller över hur exakt varenda muskel i varenda del av kroppen värker. Efter två dagars kämpande upp och ner för San Franciscos backar är det svårt att inte erkänna sig besegrad...

Imorse efter en imponerande hostelfrukost (det är inte lite man får för 26 dollar/natten!) traskade vi bort till Alamo Park där husen från serien 'Fullt hus' ligger. Sen gick vi bort till, och igenom, området som heter Haight-Ashbury och som var ett känt hippie-tillhåll under 60-talet och än idag representerar en bohemisk och något kontroversiell livsstil. När fötter och energi började ge upp tog vi oss tillbaka mot Union Square där vi pustade ut med rejäl fika och en hel del övertrötta skrattanfall.

Imorgon står en tur till Alcatraz på schemat. Är jag den enda som är så Harry Potter-skadad att jag hela tiden måste tänka efter för att inte blanda ihop 'Alcatraz' och 'Azkaban'...?

Efter att ha kämpat med att ta adjö av Allison på flygplatsen satte jag mig tillslut på planet som skulle ta mig till Los Angeles där jag bytte till min connection flight till San Francisco. Jag hann inte mer än komma ner till rullbandet innan jag hörde ett högljutt 'MARIAA!' och jag fick äntligen se min fina, saknade Greta igen. Vi tog buss in till stan och kämpade oss fram med vår packning till vårt hostel. HERREGUD - backarna i denna staden är INTE att leka med!

Dagen har vi spenderat genom att strosa runt och kolla in krokiga Lombard Street och känna av stämningen vid turistiska Fisherman's Wharf. För mig verkar San Francisco vara en blandning av varenda stad jag varit i so far i USA. Me like! Vädret är perfekt för rundvandring och vi njuter varje sekund av vår välförtjänta semester. Så sjukt att veta att vi verkligen är på sluttampen av vårt år nu...

Och så är kvällen här. Sista arbetstimmen som au pair förbi, väskan är packad, alla adjö sagda och jag sitter klarvaken i min säng med världens största klump i magen. Jag kan knappt förstå att jag har längtat till den här dagen. Alla har gråtit runt omkring mig idag och jag önskar så att jag kunde göra detsamma för då skulle jag få ur mig allt jag känner, men som vanligt blir jag bara skakig och darrig men utan en enda tår. Jag kan inte ens beskriva känslan att säga hejdå till barnen, till Tom och Allison, till Lisa och Leni... Så mycket kärlek jag känner till de här människorna som har blivit hela min värld. Just nu vill jag inte alls härifrån. Det är så märkligt att helt plötsligt känna sån panik då jag varit så samlad hela tiden. Jag vet ju att jag vill hem, att jag är redo och färdig, men herregud vad ont det gör ikväll. Jag har oftast älskat mitt liv här och jag kommer sakna det något enormt. Den här galna, konstiga, högljudda, märkliga staden... Fina New Orleans, tack för allt du har gett mig.

goodbye red beans, goodbye rice