Idag är det förövrigt den 29 juli vilket för mig betyder åtta månader i USA.
Den senaste månaden har jag bland annat...

Nu blir det duschen medan jag lyssnar på min och Gretas roadtrip-spellista som växer sig längre för varje dag som går!

Tidigare ikväll var jag på min näst sista lektion på Tulane. Nästa vecka vid den här tiden har jag skrivit mitt final exam. Vilken lättnad! Samtidigt kommer det kännas helt tomt och konstigt att inte sätta sig vid ratten och köra uptown varje tisdagkväll. Att köpa med sig bagel och iste och spendera två timmar huttrande av köld i ett alldeles för luftkonditionerat klassrum och försöka lära sig om olika lagar och rättegångsmål.

Har förövrigt hållt på med ett litet fotoalbumsprojekt de senaste veckorna. Herregud så roligt det är att titta på bilder från förr och skratta åt kläder och miner och samtidigt minnas precis hur roligt man hade och vad man kände. Bilder kan inte förmedla allt, men det är nästan skrämmande hur mycket jag faktiskt minns när jag tittar på dem. Jag hoppas att det blir likadant när jag om några år tittar tillbaka på bilderna från det här året för jag vill inte glömma en endaste sekund.

Har förövrigt känt efter, vänt och vridit på alla aspekter jag kan komma på och försökt gå på magkänsla och slutligen tagit beslutet att inte förlänga min tid här. Det är egentligen vad jag har varit inne på hela tiden men jag ville ändå ge tanken en rättvis chans. Jag älskar (för det mesta) mitt liv här men samtidigt så känner jag att efter ett år kommer jag vara färdig. Färdig med det ganska understimulerande jobbet, färdig med att bo på min arbetsplats, färdig med att ta hänsyn till andra i huset som ska vara mitt hem och faktiskt - färdig med USA. När jag åker härifrån kommer jag att ha hunnit sett mer än många amerikaner har. Självklart finns det saker jag inte hinner med som hade varit häfitigt att åka tillbaka och uppleva, men att bo i det här landet en längre tid känner jag ingen stor lockelse inför. Jag har som sagt varit på många ställen, och de skiljer sig markant från varandra, men det finns fortfarande samma amerikansk anda i varje stat, stad och by. Även om det finns väldigt mycket bra i USA så är det generella tankesättet alldeles för långt från min världsuppfattning för att jag ska kunna känna mig helt hemma och tillfreds.

Dessutom finns det så mycket jag längtar till och ser fram emot på hemmaplan. Så som jag känner nu, och har känt ett ganska bra tag, så blir det universitetet för mig hösten 2012. Innan dess har jag fler resor jag vill hinna med, bo in mig i min lägenhet igen och njuta av min ungdom med mina fina vänner som jag saknar så mycket. Jag är övertygad om att det kommer komma dagar när jag ångrar mitt beslut att åka hem men jag tror att de hade varit fler om jag valt att stanna.

Så nu har jag suttit och fyllt i papper för att önska flygdatum hem och ska skicka in dem i nästa vecka. Nuu vet jag faktiskt vilket datum jag kommer sätta mina fötter på svensk mark igen. Svindlade hur fort den här tiden har gått!

Nu är klockan elva på söndagskvällen och jag är precis hemkommen efter min helg hos Lisa i Charleston. Så fantastiskt fint att äntligen få träffa henne igen. De första fem minuterna stod vi bara och kramades och skrek-skrattade. Åh, min andra halva - som jag har saknat dig!

De här dagarna har innehållit tusen fikor på Starbucks där vi har catchat up om allt som inte har hunnits med över Skype, en hel del shopping, turistande, biobesök för att se vår älskade Harry Potter (- This is our kind of porn!) och häng med Joe, en kille som Lisa har lärt känna som går på college i Charleston, och hans vänner. Jag har nu spelat beer pong med röda muggar i sann amerikansk anda! Fest och promenader, skratt och kramar och herregud så mysigt att få sova bredvid varandra igen efter så länge. Det är svårt att sätta ord på hur svårt det är att vara ifrån Lisa. Inte bara för hur roligt vi har det utan för att vi är varandras au pair-år. Vi är varandras 2011. Sen hon flyttade hit i januari har vi spenderat nästintill varenda dag tillsammans, somnat bredvid varandra flera gånger i veckan, varit varandras bollplank, hand att hålla och person att ringa så fort något roligt/sorgligt/galet har hänt. Vi har delat hela den här omtumlande tiden i USA och skapat en vardag och oförglömliga minnen tillsammans. Jag kan inte ens föreställa mig hur min tid i New Orleans skulle vara utan Lisa.

Well, förutom världens finaste vän så innehöll Charleston flera saker jag tyckte om. Vackra hus, närhet till vattnet, mysiga gator och roliga butiker. Mycket påminde om New Orleans - dock en mindre, mer polerad och städat version. Renare och lugnare men utan pulsen och den rättframma personligheten jag har vant mig vid här i NOLA. Nu under sommaren är det väl dock stillsammare än vanligt då de flesta college kids har lämnat stan. Annars står Univeristy of Charleston för en stor del av stadens befolkning och jag kan tänka mig att det är ett riktigt roligt ställe att plugga på.

Sammanfattningsvis: underbar helg med underbart sällskap. Ännu en resa att minnas med glädje och kärlek och ännu fler minnen som jag aldrig kommer glömma.

Det är nu bara två veckor och ett prov kvar tills jag ska få mitt slutbetyg. Innan jag började kursen bestämde jag mig för att inte förvänta mig för mycket av mig själv och att inte ha för höga krav. Och det har minsann varit himla mycket svårare än samhällskunskapen på gymnasiet! Språket har varit en utmaning. Trots att jag pratar ganska bra engelska har jag blivit presenterad för en helt ny sorts vokabulär och det har inte alltid varit lätt att ge uttryck åt mina åsikter i diskussionerna. Jag brukar vanligtvis aldrig känna mig hindrad när jag pratar engelska, det flyter på nästan lika självklart som svenskan, men under den här sommaren har jag suttit i klassrummet flera gånger och tänkt 'faaan, jag vet EXAKT hur jag skulle säga detta på svenska!' Själva innehållet i kursen har inte varit superlätt det heller. Jag är den enda icke-amerikanen, vilket betyder att alla andra har någon slags grundkunskap om senaten, politiska händelser, staterna, de olika domstolarna och så vidare. Ibland har jag suttit som ett enda stort frågetecken och rusat hem till datorn och Google för att överhuvudtaget få en uppfattning om vad vi precis spenderade tre timmar med att diskutera.

Men oj vad jag har lärt mig! Och oj vad jag har kämpat! Sammanlagt består kursen av två prov och två föredrag. Jag har hittills blivit bedömd på ett prov och ett föredrag och nu vill jag faktiskt skryta lite. På båda två har jag fått A! Jag är riktigt stolt över mig själv och tacksam mot mina föräldrar som betalar dyrt för att jag ska få gå den här kursen. Det är inte varje dag man bor tio minuter från ett av södra USAs bästa universitet och jag är glad att jag har tagit chansen att göra tre av mina sex credits där. Hur det än går med slutbetyget så har det verkligen varit en lärdom och upplevelse för livet.

Nu är det tisdag och det känns bättre. Inte kanon, men bättre. Ikväll blir det först skola och sen middag med Leni. Sushi på Saké Café - yummie in the tummy! Och om inte alltför många dagar är det fredag och då åker jag till Charleston och min älskade Lisa. Satt precis och Skypade med Josefine och insåg hur sinnessjukt fort min resterande tid här kommer gå; Charleston nu till helgen, Florida med värdfamilj i mitten på augusti, weekendkurs med Greta utanför NY, Taylor Swift konsert, en vecka i NYC och Chicago med alla mina fyra föräldrar plus Lisa, sen är mina päron här i NOLA i en vecka och sen är det bara en månad innan jag slutar som au pair och flyger till San Fransisco med Greta för ro-ro-roadtrip i California! Det kittlas i magen bara jag tänker på det.

Tankarna på vem jag är, men framförallt vem jag har blivit här, vad det här året betyder, och kommer att betyda, för mig. Hur det, för varje dag som går, känns lättare och lättare att vara hemifrån och hur den här platsen, staden och människorna känns mer som mitt hem för varje nytt skratt och leende som kommer över mina läppar. Det är tänkt att jag ska åka hem om drygt fyra månader. FYRA MÅNADER. Hur ska jag kunna lämna den här fristaden? Här, där jag kan vara precis den jag vill vara. Här, där ingen dömer någon och du kan gå klädd i mjukisbyxor på krogen. Här, där jag har blivit en så väldigt mycket mer avslappnad person än jag någonsin varit förut. Här, där varenda människa jag lär känna uppskattar mig. Här, där inget drama kan nå mig och inga tunga beslut behöver fattas. Det hade varit så skönt att stanna. Att fortsätta leva i den här bubblan där tiden på något konstigt sätt verkar stå stilla. Där jag inte behöver ta några beslut om framtiden, varken när det gäller skola, jobb, kärlek eller boplats.

Och så samtidigt denna saknad och längtan. Efter min familj, efter mina vänner, efter min lägenhet, efter att kunna sitta på Espresso House på Hansa och dricka chailatte, efter att dansa sig svettig på Slagt och snubbla fram längs kanalen på väg upp till BK för nattamat, efter söndagsmiddag hos mamma och Benny, efter svensk radio och falukorv, efter att gå runt på stan och alltid stöta på människor jag känner, efter att titta på tv mitt i natten utan ljud och ändå förstå allting för att det finns subtitles och att inte diska på en vecka för att jag bara behöver ta hänsyn till mig själv.

Jag har fått papper skickat till mig om att det är dags att välja - antingen förlänga eller ansöka om datum för att åka hem. Hur ska jag kunna förbereda mig för att lämna New Orleans när jag fullkomligt älskar allt den här staden är och har gjort mig till? Och hur ska jag kunna ta beslutet att stanna när jag många dagar känner att jag skulle göra allt för att få vara tillbaka på Malmös blåsiga, och nästan alltid, regniga gator?

Att stå tätt intill hundratals andra människor och titta upp på samma scen, höra samma instrument och stämmor, känna pulsen och sjunga med i låtarna som i flera år varit soundtracket till ens eget liv. Simply amazing. Jack's Mannequin - I'm forever in love.

Dagarna rullar på med gym (är så jävla flitig!), jobb, fikadejter med Leni och Valeria och ikväll är det Jack's Mannequin på House of Blues! Jag kan reda känna lyckoruset. Flyget till Charleston är nu också bokat - om mindre än två veckor får jag äntligen träffa världens bästa Lisa igen.

Västkusten kommer inte vara densamma efter vi har dragit fram!

Söndag och ännu en helg till ända. Fast det har inte alls känts som helg då jag har jobbat varje dag. Det är priset man får betala för ledigheten över hela 4th of July-helgen... Jag har dock ändå hunnit med en hel del förutom skrikande barn och blöjbyten. Efter mer än sju månader i USA har jag nu äntligen skaffat gymkort på gymmet som ligger fem minuter bort. Applåder tack. Har hunnit med två pass denna helgen och jag måste erkänna att det känns grymt skönt att vara igång. Eftersom jag vet att jag alltid mår bäst när jag har saker att se fram emot har jag nu även bokat både mina flygbiljetter till Charleston (Lisa får tusan se till att vi har kul för billiga var de inte) och konsertbiljetter till Jack's Mannequin nu i veckan. Detta fina band som jag lyssnat på och avgudat i cirka sex års tid - äntligen ska jag få se dem live!

Har förövrigt hängt med Leni varje ledig stund. Det har blivit middagar, fikor, bio, shopping och en hel massa vandring runt i staden. Idag visade jag henne hela French Quarter och downtown. Våra ben och ryggar tackade oss när vi äntligen damp ner på min säng för några avsnitt av The Real World.

Nu blir det till att sova för att göra sig redo för en ny vecka som börjar med jobb, spinning och middag med Valeria som ska spendera de kommande två veckorna med sin värdfamilj här i NOLA. Life is goooood!

Jobb igår var helt okej. Willa har en allmänt jobbig period bara. Hon sover dåligt, tar ingen nap på dagen längre, har fått en halsinfektion och nu har hennes öron svullnat upp också. Min stackars lilltjej. När jag slutade mötte jag upp Leni och vi stack och käkade middag på Mayas - deras paella är att dö för. Sen drog vi hem till mig och kollade första avsnittet av The Real World New Orleans. Så himla kul att känna igen alla platser och byggnader.

Nu blir det jobb hela dagen och sen ska jag ta med Leni downtown och visa henne runt samt gå på bio. Jag jobbar ganska mycket i helgen så det blir nog rätt lugna dagar, vilket i för sig kan behövas efter den senaste tidens festligheter. Jag är så himla glad att Leni har flyttat hit, att vi funkar så bra ihop och att hon verkar vara en sån himla skön tjej.

Förövrigt hoppas jag på att boka flyg både till Charleston för att hälsa på Lisa och till NY för att gå en weekend course med Greta. Dessutom har jag och Greta börjat planera på riktigt för vår roadtrip i december. It's gonna be aaaaawesome!

Ikväll var jag och åt middag med en ny au pair här i området. Tjejerna här är ju inte vanligtvis min typ av människor så jag försökte att inte ha för höga förväntningar, men Leni verkar vara en helt underbar människa. Så himla kul att ha någon mer i närheten att hänga med. Jag känner att hon kommer gå bra ihop med mig och Lisa.

Insåg även att mitt i allt som hänt den senaste tiden har jag passerat sju månader här i USA. Jag måste säga att den sjunde månaden har varit den händelserikaste hittills. Mellan den 29 juni och den 29 juli hann jag med att...

Som jag har längtat efter just precis den här stunden. Jag ligger ensam, nyduschad och nedbäddad i min säng utan besökare i stan, utan tusen planer framför mig och utan någon att träffa varje ledig stund. Det har inte hänt på en och en halv månad. Jag som alltid älskar min egentid - men herregud vad ensam jag känner mig ikväll. Sa hejdå till mina fina svenska pojkar i förmiddags. De kom förbi och kramades innan de styrde hyrbilen ner mot Florida och Miami. Nejdå, jag är inte bitter.

Shit vad roligt vi har haft tillsammans. Hur är det möjligt att skratta så mycket, göra så galna grejer och skapa så fantastiska minnen med tre killar man inte ens kände för två veckor sen? Det var så himla sorgligt att säga hejdå, som ett avslut på en era. Vår tid tillsammans har innehållit en hel mängd alkohol i olika former, tjurridning, strippklubbar, massa bra musik, lata timmar i poolen, filmkvällar, bakismiddagar, dans, en tur på akvariet och som avslutning - 4th of July firande! USAs nationaldag gjorde oss inte besvikna med riktigt häftiga fyrverkerier och folkliv i överflöd. Jag kan inte ens sätta ord på alla skratt vi delat och alla interna skämt som jag hoppas att vi alltid kommer minnas med ett stort leende. En sak är säker i alla fall - så fort jag kommer tillbaka till Sverige blir det till att ta en tripp upp till Stockholm ASAP.