There must be some kind of twist
I'm feeling it coming over me
with you it all comes naturally
lost the reflex to resist
and I could get used to this
I get a good feeling, a feeling that I never never never had before
Jag vet inte ens vart jag ska börja! Det känns som en hel evighet sen jag och Lisa, utan att ha fått en blund i ögonen, satte oss i taxin ut mot flygplatsen för att flyga till NYC. Vi fastnade givetvis i köer på grund av en olycka och tårarna var fasen inte långt borta när vi trodde att vi kanske skulle missa planet. Dock hann vi i tid och runt 10 AM landade vi på Newark airport och efter en hel del förvirrat krångel hittade vi fram till vårt hotell mitt på Times Square. Där dog vi litegrann i våra extremt korta sängar (hallå, jag är 1.55, jag borde inte kunna sträcka ut fötterna utanför madrassen?) innan vi mötte upp Rebecka för en tur till Brooklyn och IKEA. Så himla fint att läsa stora skyltar på svenska!
På söndagmorgon köpte vi med oss frukost från Starbucks och hittade en lagom solvarm sten i Central Park där vi njöt av att vara i en av de bästa städerna i världen. Och sen var det dags! Vilken sinnessjuk känsla att träffa alla mina fyra föräldrar igen. Det tog ett tag innan det kändes verkligt. Resterande dagar i NYC blev det turistande för hela slanten. Rockefeller Center, Chrysler Building, Grand Central, Public Library, Flatiron Building, Battery Park, Brooklyn Bridge, Wall Street, Ground Zero, Broadway, Central Park och Upper East Side... Vi sprängde nog alla stegräknare i världen. Åh, fina, fina New York City. Så många minnen jag har skapat där under detta året.
På tisdagkväll bar det av till Chicago och när vi krånglat oss av tåget från flygplatsen och kom ut från tunnelbanan höll vi alla på att dö. HERREGUD VAD KALLT! Hur jag ska överleva i Sverige i december, när jag knappt klarar av Chicago i oktober, är en gåta. Trots att vi under den resterande tiden av semestern fick gå med dubbla tröjor och halsdukar och fortfarande frysa halvt ihjäl så kan jag inte hjälpa att tycka att det är en otroligt häftig stad. Så många fina minnen skapades under denna underbara semestervecka, både med min saknade familj och världens bästa vän.
Sen bar det av till värmen i New Orleans igen i sällskap med mina föräldrar. Kändes helt sjukt att se dem vandra runt längs gatorna här, äta på restaurangerna och träffa min värdfamilj. Blev en ganska enkel jobbvecka då de allihopa mer än gärna hjälpte till med barnen.
zbr>
Nu är det söndagkväll och familjen är tillbaka i kylan i Sverige, Halloween är firad (gårdagskvällen var sick!), min fjärde sista arbetsvecka påväg att ta sin början och igår var det 11 månader i USA för min del. Om 27 dagar bär det av på roadtrip och om 44 dagar är jag i luften påväg mot svensk mark. CRAZY!
Ungefär såhär såg NYC och Chicago ut
Your love will be safe with me
Henrys dop igår var verkligen jättefint och det var så roligt att träffa alla släktingar och vänner till min värdfamilj. Jag slås fortfarande av tacksamhet över hur alla, från dag ett, har släppt in mig så fullständigt och att jag aldrig bara ses som en anställd. Det känns så fint i hjärtat att vara så inkluderad och delaktig som jag är i den här familjen.
Nu är en ny vecka igång som kommer bli otroligt seg med jobb exakt hela tiden och en enorm längtan efter lördag morgon då jag och Lisa äntligen sätter oss på planet mot NYC. Ska bli underbart att återse en av mina favoritstäder, att få träffa mina saknade föräldrar och att få se Chicago för första gången. Det kommer bli en amazing, och sjukt välbehövlig, semester!
Och nu när kylan har börjat ta över hela den värld jag vanligtvis är van vid har jag själv precis börjat plocka fram jeansen och att gå klädd i kofta är fortfarande aningen för varmt...
You are the best thing that's ever been mine
Känns som att jag den senaste tiden både har dött och återuppstått. Efter middag och bio förra fredagen blev jag magsjuk och låg utslagen praktiskt taget resten av helgen. Jag har inte haft maginfluensa eller liknande sen januari 2008 och det gör verkligen ingenting om det dröjer flera år innan jag behöver genomlida det igen. Jag var matt i flera dagar nu i veckan så tack gode gud att jag hade Taylor Swift konserten att se fram emot så jag kunde få lite energi.
När vi slutat i onsdags möttes jag och Lisa upp på streetcaren och tog oss ner till arenan för att äntligen få uppleva showen vi köpte biljetter till i slutet av februari. Efter att ha klättrat upp till våra platser allra högst upp på läktaren insåg vi att människorna runt oss var bland de mest irriterande som stod att finna. Jag tror aldrig jag har velat sparka någon i huvudet så hårt förut. Men konserten var underbar. Det är galet hur mycket musik kan påverka och ändra hur man känner och tänker. I said 'remember this moment' in the back of my mind...
Nu är det fredag igen och när den här sega jobbdagen är över ska jag möta upp tjejerna för middag och utgång. Lördag blir antagligen segdag och på söndag är det dags för Henrys dop. Och nu är det bara en vecka kvar till New York och världens bästa föräldrar!
