Nu är jag hemma efter fantastiska dagar i London. Att återse staden som har betytt så otroligt mycket för mig och som jag känt mig så hemma i var nästan lite skrämmande. Jag var rädd för att känslan och kärleken jag mindes skulle ha bleknat och att staden inte skulle leva upp till mina förväntningar. Jag behövde inte oroa mig. Att återse London var som att komma hem. Gatorna, människorna, ljuden, dofterna - allt var precis som jag kom ihåg det. Det är så svårt att beskriva kärleken jag har för den platsen. Hur kan man förälska sig så i en stad?

Det var även alldeles fantastiskt att träffa Kim igen. Jag kan inte förstå att det nästan gått ett år sedan vi i tårar kramades och sa hejdå utanför taxin som skulle ta mig till flygplatsen för att åka hem. Dessa dagarna har vi återupplevt gamla älskade minnen och skapat tusentals nya. KÄRLEK.

De senaste dagarna har jag bara längtat. Längtat till den 29 november och att sitta där på flygplanet över Atlanten. Längtat till att börja ett nytt kapitel, en ny typ av liv. Jag har längtat efter från att lämna kalla, blåsiga Sverige där vintern knappt har börjat men man redan vet att det är en evighet kvar tills den tar slut. Jag har längtat efter att sätta alla problem och frustrationer på paus och veta att jag inte behöver lägga energi på dem för ett år. Hur mycket jag än har att se fram emot, hur mycket jag än kommer få uppleva och trots alla äventyr som ligger och väntar på mig så går det inte att komma ifrån att jag lämnar något kvar här hemma. Oftast tänker jag på allt och alla jag älskar - min familj, mina vänner, min lägenhet, de delar av min vardag som jag egentligen inte vill vara utan. Men nu har jag också börjat tänka på att jag även lämnar kvar bekymmer och de mindre positiva delarna av mitt liv. Jag ser verkligen fram emot att få distans till dem och förhoppningsvis få lite värdefulla perspektiv som kan visa mig var det är lönt att lägga energi.

Anyway! Imorgon är i alla fall en väldigt positiv dag. Jag åker äntligen för att återförenas med mitt livs största kärlek so far. London. Jag ska bo hos Kim som gjorde det smarta valet att flytta dit på heltid och ska i fem dagar endast vandra runt, äta gränslöst med English breakfast och Ben Cookies samt få ordning på min engelska som har förfallit katastrofalt sen jag flyttade hem igen.




Älskade London, hösten 09.

Herreguuuuud vilken tid det tar att ansöka om visum till USA. Jag ska verkligen försöka resa runt så mycket som bara är möjligt det kommande året för jag vill inte behöva gå igenom den här processen igen. Nu har jag i alla fall fått intervjutid på amerikanska ambassaden (9.30 den andra november) och känner mig relativt förberedd. Jag satt och bläddrade igenom min almanacka och insåg hur mycket det är som händer i mitt liv innan jag ska flytta. På torsdag är det London och efter det är det en salig blandning av Båstad, Stockholm, Halloween och åka upp och fira Sannas tjugoårsdag i Markaryd. De sista veckorna i Sverige kommer flyga förbi!

Nu laddar jag lördag genom att lyssna på min festspellista och vänta på världens bästa Caroline.
Ikväll blir det alkohol och dans, me like!


Blir lika taggad varje gång!

no matter how large the sky
no matter how many dreams I aspire
if you had told me that together was how we'd fly
I would've had your dreams become mine

Jag är så obeskrivligt trött på den här förkylningen som vägrar släppa taget. Blir lite bättre några dagar och sen blir det sämre igen och så lite bättre och så.. Ja, det suger helt enkelt. De (få) stunder jag ändå har hållit mig på benen den här veckan så har jag haft första riktiga tjejgruppsonsdagen med Josefine och Linnea (det kan nog bli bra det här!), träffat vänner i olika omgångar, läst och strykt under i mina reseguider över New Orleans och i mitt huvud har jag redan börjat packa.

Nu ligger jag utslagen i soffan och väntar på att Erika ska komma hit. Ikväll blir det en riktigt rejäl myskväll med allt som hör till; seriemaraton (det blir första säsongen av Vänner kvällen till ära), Ben and Jerry's och everlasting conversations sådär som bara två tjejer med hjärtan fyllda av kärlek och drömmar kan ha.


Myskvällar har vi haft många.
Här ligger vi parkerade i min säng en sensommarnatt 2007.

HAHAHAHA!
Jag dör av skratt!
Den som säger att amerikaner inte kan driva med sig själva, better think again.

Och kanske finns det en väg för oss att vandra även om jag alltid trott att den är omöjlig.
Och kanske kommer jag någongång, någonstans på något sätt älska någon lite mer än jag älskar dig.

Nu bär det snart av ut till stugan. Förutom bok, tidningar och serier så tar jag med de papper jag hittills fått av SI så jag kan börja sätta mig in i vad som behöver göras och när. Jag blir trött bara jag tänker på visum, läkar- och ambassadbesök, internationellt körkort och personbevis... Äh, det blir nog bra. Lär ju kännas extremt värt det när jag går på planet den 29 november.


Mysig midsommar i stugan i somras.

Josefine & jag påväg till Köpenhamn för att se Melissa Horn i maj.

Min hemska förkylning håller i sig och det enda jag orkar göra är att ligga nerbäddad med täcke och kudde i soffan med datorn, tvkontrollen och mängder av te inom räckhåll. Jag tror aldrig min hårddisk varit så välsorterad som nu för det är en av de få aktiviteter jag kan göra som inte tröttar ut mig.

Igår fick jag ett oväntat telefonsamtal som gjorde mig glad. Det är konstigt, och samtidigt ofrånkomligt, hur livet förändras och på vilka platser och med vilka planer vi finner oss själva. Tack för att jag fick minnas en bit av var jag kommer ifrån för det får mig att inse att jag har kommit längre än jag trodde.

Men jag kommer aldrig kunna lyssna på den här utan att tänka på hur du låter när du skrattar.