Ännu en helg går mot sitt slut. Den har innehållit shopping, fest, skratt, sushi, film och onyttigheter.
Imorgon har jag sovmorgon som vanligt så ikväll bunkrar jag upp med glass och åttonde säsongen av Vänner innan en lång natts sömn väntar. Jag älskar att ha Megan här på helgerna men det är alltid lite extra skönt att gå och lägga sig på söndagkväll och kunna bre ut sig hur mycket man vill i sängen.

Idag har jag fått min första släng av hemlängtan. Inte alls sådär snälla-ta-mig-hem-och-låt-mig-stanna-där-föralltid-annars-hoppar-jag-från-en-bro. Utan det är snarare så att hela kroppen, huvudet och hjärtat talar om för mig precis hur mysigt det skulle vara att sitta på Espresso House och ha deeptalk med Emelie, hur roligt det skulle vara att dela en bag-in-box och tagga utgång med Caroline, hur underbart det skulle vara att gå runt på stan med Saba och fönstershoppa allt vi inte har råd med och hur härligt det skulle vara att ha biodejt och äta alldeles för mycket godis och popcorn med Erika. Mina fina tjejer - fan vad jag saknar er.


though miles lie between us we are never far apart
cause friendship doesn't count miles - it's measured by the heart

Det bästa du kan göra efter en tiotimmars arbetsdag är att släcka ner i badrummet,
ta med datorn och spela Diane Birch på högsta volym medan du tar en skållhet dusch.

Förutom att leka och gosa med mina älsklingar/monster (beroende på vilket humör de är på...) så har dagen innehållit mycket tankar och planer för framtiden. Både den närmaste och den som tar vid när jag landar på Kastrups flygplats i slutet på året. Jag njuter av varje stund här för innan jag vet ordet av kommer denna tiden vara förbi men samtidigt är det en skön känsla att veta att jag har människor och drömmar att komma hem till. Våren här i NOLA kommer flyga förbi och vara full av upplevelser. Under middagen ikväll berättade Allison och Tom om alla festivaler och evanemang som äger rum och däremellan ska jag försöka hinna boka in lite weekendturer till andra städer också. Närmast på min boka-lista är New York och Greta. Den 15-17 april får jag antagligen uppleva våren i NYC!

Den första delen av helgen spenderade jag med Lisa genom att gå på bio på fredagkväll och ta en tur på stan på lördagförrmidag. Är så himla glad att hon har flyttat hit! På lördagkväll jobbade jag, då Allison och Tom skulle ut och äta middag, men det var inte speciellt ansträngade. Henry sov redan och så gjorde även Willa efter några böcker som hon fick läsa i min säng för att hon hade uppfört sig så bra och använt sina listening ears som vi tjatar om att hon ska komma ihåg. Vid tiotioden kom Megan över med partyhumör och halva sin garderob så när jag slutade en timme senare drog vi ner till Bourbon. Jag dör av skratt när jag tänker på kvällens händelser. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att den innehöll en svensexa, en tjej som ville göra body shots på mig samt en latino vid namn Jesus som skulle lära oss dansa salsa. Vi ramlade ner i min sköna säng vid sex imorse så dagen har idag förlöpt i ett töcken av trötthet och huvudvärk.




Vid halv tre-tiden bestämde vi oss i alla fall att det var dags att få något i magen så vi körde bort till en sushibuffé där vi vräkte i oss tills vi började oroa oss för att fiskarna skulle simma ut genom öronen på oss. Efter det hade vi alldeles lagom mycket energi kvar för att parkera rumporna i en biosalong och se den nya filmen med Ashton Kutcher - No strings attached. Den var alldeles lagom lättsam och rolig såhär en söndageftermiddag.



När jag kom innanför dörren för en timme sen hör jag ett högljutt "MARIIIIIIIIAAAA!!" eka genom huset och en liten virvelvind kastar sig upp i min famn. Willa har till min stora glädje saknat sin au-pair i helgen! Nu har jag hoppat i min favoritmys-outfit och ska snart äta lite middag med mina fina värdföräldrar innan jag bäddar ner mig i sängen med lite fruktsallad och When Harry met Sally. Fin helg har det varit!

Att gå i solglasögon och stickad tröja på den krokiga trottoaren en januarieftermiddag och lyssna på sin favoritlåt.
Att skratta och göra planer med vänner runt omkring och samtidigt få samtal från världens bästa därhemma.
Att veta att det närmaste året kommer vara fantastiskt men att det väntar ännu fler äventyr när det tar slut.
Att känna sig stark och fri och att våga ta chanserna som dyker upp.
Att känna att man har slutat existera och istället har börjat leva.
Det stavas l y c k a.

Fredag igen! Veckorna springer verkligen förbi och den här veckan har jag av någon anledning varit så väldigt medveten om hur kort min tid här egentligen är. Jag har snart varit här lika länge som hela min Londonvistelse - hur galet är inte det? Det känns som att jag kom hit förra veckan! Även om jag redan har hunnit göra en hel del saker finns det så fruktansvärt mycket mer jag vill göra, se och uppleva innan jag återvänder till Sverige. Jag har en hel del halvlösa resplaner och jag är väldigt stolt över hur mycket pengar jag har sparat ihop sen jag kom hit. Nu väntar jag bara på att våren ska komma så att jag kan göra lite weekendturer längs östkusten. Jag överger inte solskenet och värmen här i NOLA när resten av landet är inbäddat i snö och minusgrader. Istället får jag besök. Om tre veckor kommer Greta, en svensk au pair som bor utanför New York, och spenderar en helg med mig! Vi har pratat om att resa runt tillsammans på västkusten när vårt au pair år är slut och värmer upp lite genom att åka och besöka varandra. Ska bli himla skoj att se New York igen lite längre fram i vår!

Har nu kommit halvvägs genom påklädningsprocessen, sminkat mig för första gången denna veckan och snart ska jag möta upp Lisa, den nya au pairen, för middag och bio. Jag hoppas att Black Swan är lika bra och läskig som de säger...

En ny vecka har tagit sin början efter ett perfekt avslut på den förra. Jag mötte upp Caroline, Victoria och Nicki vid lunchtid i lördags och vi strosade runt här i the Garden District där jag bor och tittade på alla vackra hus. Jag börjar vänja mig nu men lite sjukt är det att kliva utanför sin dörr och lika gärna ha kunnat kliva rakt i in Borta med vinden... Vi gick sen bort till Magazine Street för lunch och lite shopping. New Orleans är ju känt för sin matkultur och jag måste säga att än så länge har jag inte ätit på en enda dålig restaurang.




På kvällen käkade vi först middag på Lucy's. Det var trångt, högljutt och billiga drinkar - me like! Det roligaste var när Caroline skulle beställa och servitrisen till vår fasa bad om legg (Caroline har inte fyllt 21) varpå Caroline ger henne sitt svenska körkort i brist på en trovärdig förklaring. Antagligen förstod servitrisen nada för hon bara log och tog vår beställning... Score! Vid elvatiden gick vi från restaurangen ner till Bourbon Street och mötte upp tjejerna för alkohol och dans. Kan inte säga annat än att jag var mer än nöjd med kvällen när Lauras pojkvän släppte av mig hemma vid fyra på morgonen.




Söndag blev segdag. Efter att långt om länge orkat duscha och fixa mig blev dagens enda strapats en promenad upp till Starbucks där jag bosatte mig några timmar med min dator. Jag älskar mitt Starbucks här! Idag började jag inte jobba förän efter lunch så jag tog sovmorgon men hann ändå med att pricka av lite på min att-göra-och-se-lista. Lafayette Cemetery No. 1 har de sämsta öppettiderna någonsin men tack vare min lediga förmiddag kunde jag nu äntligen gå och titta närmare på en av New Orleans mest kända historiska platser. Kyrkogården grundades 1833 och finns idag med på olika listor över historiska platser som ska bevaras.




Efter att jag vandrat runt på kyrkogården en stund gick jag upp längs Coliseum Street för att titta på två kända hus. Det första kallat Grace King House som var författarinnan Grace Elizabeth Kings hem och det andra Goodrich-Stanley House som tillhörde upptäcksresande Henry Morton Stanley som både grundade Kongo och uttalade det kända citatet; Dr Livingstone, I presume?

Jag går ofta på promenader här i området och jag slås varje gång hur otroligt vackert här är. Att i januari gå runt i solsken i en tunn kofta och solglasögon slår det mesta. Lägg dessutom till en iPod-spellista med alla favoritlåtarna och helt plötsligt, även om jag har en dålig dag, blir livet nåt så jävla vackert.

jag tänker inte säga att jag är glad för din skull
jag tänker inte säga att jag hoppas att du hittar det du söker
jag tänker inte säga att jag önskar dig all lycka
men jag tänker säga farväl, så farväl min älskling
nu tar jag tillbaka det hjärta jag gav dig för så längesen

Hade världens skönaste och lugnaste förmiddag med Henry. Sen kom Willa hem och då satte det igång; skrik och gråt över att tvätta händerna, skrik och gråt över att äta lunch, skrik och gråt över att gå upp för trappan och skrik och gråt över att lägga sig i sängen för nap. När jag väl lämnade hennes rum hade jag kunnat gallskrika själv. Två timmar senare vaknar hon, klättrar ur sängen, och kommer fram till mig och säger: "Please can I have a hug? I love you..." Det går bara inte att forsätta vara arg!

De senaste dagarna har varit galna. Jag har fyllt tjugoett och kvarteret bredvid oss har brunnit ner.
Händelserna har dock, såvitt jag vet, ingen koppling (det vore rätt jävligt för karman annars...)
Nu avslutar jag helgen med de härligaste männen i världen - Ben och Jerry.

Jag kan inte förstå att det redan är torsdag! Den här veckan har bara flygit förbi trots att det har varit jobb, jobb, jobb. På tre dagar har jag jobbat trettio timmar, puuuuh! Nu har alla rutiner fallit på plats och att handskas med båda barnen samtidigt känns varken läskigt eller överväldigande längre utan istället hanterbart och mestadels himla roligt.

Willa och jag gungar, sjunger och dansar, brottas, läser och tittar på Chuggington (barnprogram om olika färgglada tåg som hon är besatt av) och jag kan nu alla namnen på tågen, heja mig! Henry kommer nog bli det mest Disney-inspirerade barnet nånsin. Jag har nämligen märkt att de enda barnsånger jag kan utantill är just Disneysånger så jag överröser honom med Alladin, Pocahontas, Lejonkungen och Lilla sjöjungfrun. Han verkar inte ha en alltför dömande inställning till min sångröst trots att han är son till en riktig musiker.

På tal om Tom och hans band... Jag hade inte riktigt fattat hur stora de faktiskt är! De har uppträtt hos Jay Leno, The Fray har angett dem som sin inspiration och Taylor Swift gjorde en cover på deras låt Breathless när hon var var del i uppträdandet Hope for Haiti. De senaste dagarna har jag lyssnat på deras låtar nonstop och jag älskar dem! Musiken är medryckande pop/rock och deras lead singer och songwriter Kevin är fantastisk på att skriva texter.


Absolutely still


Our last night


Breathless

Som sagt, det är redan torsdag. Det betyder att det bara är två dagar kvar till min födelsedag. Jag kan absolut inte förstå att jag fyller tjugoett. Jag är officiellt gammal. Därför är det himla skönt att vara i USA just nu, här tycker alla fortfarande att man är skitliten. Varje gång vi har varit ute och nån har frågat mig om hur gammal jag är får jag alltid höjda ögonbryn och tveksamma "for reeeeal?" som reaktion på mitt svar. Kommer antagligen fira in min födelsedag på Bourbon street med Laura och Megan imorgonkväll och beställa min första, lagliga, drink här i staterna.

Nej, nu blir det duschen och några avsnitt av Vänner. Sovmorgon till halv tio imorgon, yeees!

Och så börjar den första dagen av det nya året att gå mot sitt slut. Jag sitter uppkrupen i en fåtölj på Starbucks med en enorm iste och kollar på bilderna från igårkväll. 2010 kom och gick så otroligt fort. Jag känner mig alltid så gammal när jag säger att "tiden går så fooort..." men sanningen är att sen studenten har tiden verkligen bara sprungit iväg.

Jag skrev ett mail till en vän för några dagar sen och jag skrev bland annat: When I look back at 2010 it doesn't quite feel as me. Even though I've had so much fun it's not good for me to walk through life aimlessly and lost. 'Cause I think that's what I've been feeling this year more than anything else. Yes, there's been laughter, tears, anger and happiness but if I were to sum it up I think "lost" is the most accurate way to describe me and my life this past year.

2010 har på något sätt försvunnit i en röra av att inte ha vetat vart jag vill ta vägen, vad jag vill göra och vad jag borde prioritera. 2010 kommer också föralltid att vara året då jag, gång på gång, har gett mitt hjärta och mitt hopp till någon som så uppenbart inte har varit mogen att ta emot det. Det har gjort så fruktansvärt ont och min kärlek har fått mig att göra saker, och bete mig på sätt, vars nivå jag egentligen inte vill sjunka till. Det har varit ett tufft år men det har också varit ett år fullproppat med underbart galna minnen som jag kommer titta tillbaka på när jag är gammal och grå och tänka; även jag har varit ung och dum! Och inte minst har 2010 varit året då jag lärde känna en person som har kommit att, inte bara bli en del av mitt liv, men en del av mig. Ord kan inte beskriva hur tacksam jag är över att jag har fått lära känna dig, Caroline Berggren.

I mitt mail, som jag skrev en av de sista dagarna i december, skrev jag även: If the word describing my 2010 was "lost" I want my word for 2011 to be "strength". Jag är inte en person med ett jättebra självförtroende, även om jag är säker på att min förmåga att prata och skratta säkert har lurat folk mer än en gång, men jag är stolt över att jag är här och gör det här. Jag känner mig stark för att ha gett upp tryggheten hemma för det här äventyret och jag är stolt över att våga riskera både vänskap och kärlek utan att veta vilket skick någon av dem kommer att vara i när jag kommer hem. Jag känner mig stark för att tro på att jag förtjänar att leva mitt liv fullt ut och jag är stolt över att jag inte gömde mig bakom rädslan utan istället vågade försöka.

Jag har inte skrivit några nyårslöften inför 2011 men mitt löfte till mig själv är att ta med min styrka och stolhet och möta varje aspekt av mitt liv med det mod jag har hittat inom mig. Och ja, jag får väl slänga in den där gamla vanliga om att gymma minst tre gånger i veckan också...