En stor del av mig längtar så mycket efter att komma hem. Eller framförallt efter att få leva mitt egna, vuxna liv med lägenhet, universitet och att vara del av ett sammanhang större än det här. Men så är det stunder som häromdagen, när jag släppt av Willa på hennes social skills grupp och körde hem genom i stan i eftermiddagssolen och radion spelade en av mina favoritlåtar... Fan vad svårt det är att tänka att snart är det här inte mitt hem längre. Jag vet redan nu att jag kommer sakna ihjäl mig efter värmen, människorna, vännerna, barerna, maten... Ja, till och med stanken och oljuden kommer lämna ett tomrum efter sig.

Det här året har verkligen lärt mig innebörden av gråskalor för ingenting är självklart längre. Jag vill vara på tusen ställen samtidigt, leva tusen olika liv, gå vidare och inte släppa taget, slippa ansvar och växa upp. Allt är motsatser och förvirring och samtidigt kan jag inte hjälpa att jag mår så himla bra. Just precis nu, mitt i stormen, är jag så jävla lycklig.

Stack downtown och träffade Leni samt ett gäng nya au pairer och vandrade runt lite och visade dem runt. Mötte sen upp Tyne vid färjan och vår fantastic four åt kräftor och jambalaya på en uteservering medan vi lyssnade på ett jazzband i sann New Orleansk anda. Sen köpte vi sprit och läsk i närmsta affär och blandade i petflaskor som på den gamla goda tiden när man var femton och ashäftig. Åkte upp till universitetsområdet och behövde inte vandra många meter innan vi stötte på några college killar som tog med oss till ett gäng barer där vi drack billig öl, kollade football på storbildstv och lekte drinking games. Vid fyra tiden på morgonen var det dags att packa in oss sju stycken i en väldigt liten bil och köra till IHOP för frukostpannkakor. Lisa och jag ramlade i säng vid fem och vaknade inte förrän halv tre på söndagen. Vrida på dygnet någon?

Nu är det måndag, och de närmaste dagarna blir jobb, jobb, jobb. Men jag kan se fram emot ännu en helt ledig helg. HUUURRAAY!

Värmen är nu tillbaka med full styrka och svalka kan vi nog inte vänta oss förrän om ungefär en månad. Tills dess pustar, stånkar och svettas vi vidare med en iste inom ständigt räckhåll. Dagarna rullar på och trots att det inte händer så mycket stannar tiden inte av som jag trodde att den skulle. Jag jobbar, fikar med mina tjejer, har chillkvällar framför tvn hos Lisa och njuter allmänt av fina NOLA.

I söndags var det den elfte september. Medan resten av USA och världen sörjde och mindes World Trade Center hämtade Tyne upp mig, Leni och Lisa och vi hade en liten miniroadtrip. Vi körde halvvägs upp till Baton Rouge där vi mötte upp de andra au pairerna för en swamp tour. Vi tog alla plats i båten och spenderade sen en och en halv timme med att titta på alligatorer och göra tappra försök att höra vad guiden sa (vilket dock inte gav så mycket resultat). Dog lite av värmen men det var så värt det när man fick hålla i liten gatorbaby!

Nu är det tisdagkväll och för ovanlighetens skull är jag ledig på en onsdag. Snart kommer Lisa hit för myskväll och sen blir det heldag på stan imorgon!

Just nu är vädret alldeles perfekt! Solen strålar och värmer men luften är fortfarande frisk och skön att andas. Dock säger alla att det inte kommer hålla i sig länge. Hettan kommer tillbaka för att stanna ytterligare en månad. FAN! Det är så himla mysigt att kunna dra på sig en tunn kofta och ha jeans på kvällarna.

Hade världens mysigaste fika med Allison i eftermiddags medan Willa var på sin friendship club. Vi satt och drack varsin iste och pratade och skrattade om allt och inget. Ja, jag kan störa ihjäl mig på henne ibland. Ja, jag kan känna mig förbisedd. Ja, jag kan tycka att hon kunde göra saker annorlunda ibland. Men så välkommen hon har fått mig att känna mig sen första stund, så avslappnad vår relation är, så omtänksam och rolig hon är och vilka minnen hon har hjälpt mig skapa här. Jag kommer sakna den vänskap som har växt fram mellan oss.

Nu sitter jag på Starbucks, svarar på lite mail och lyssnar på Avicii på repeat. Så fruktansvärt bitter att jag inte var där när han spelade i Malmö förra helgen. Det känns i hela kroppen att jag börjar bli redo att komma hem. Lyssnar på Fade Into Darkness och blir alldeles varm i hjärtat när jag ser framför mig hur jag och Caroline tar Malmönatten med storm!

Annars rullar dagarna på. Det är vardag med jobb (Willa är äntligen tillbaka i skolan!) och häng med Lisa, Leni och Tyne. Jag försöker ta vara på alla små vardagstraditioner, alla små ögonblick som verkar överflödiga, för jag vet att om bara några månader kommer de vara ett minne blott. Tiden känns just nu i ärlighetens namn ganska seg. Det är mer än en månad kvar till nästa resa och jag kan inte spendera pengar för jag måste verkligen spara varenda dollar nu. Samtidigt så har jag inte haft en lugn månad sen jag kom hit så att ha lite tråkigt kanske faktiskt kan vara på sin plats. Dock gör den allmänna segheten mig mer mottaglig för otålighet och hemlängtan. Inte sådär att det gör ont i magen av saknad, utan mer tankar som går nåt i stil med kom igen nu då, jag vill hem, kan detta inte vara klart nu?