Idag är det den 14 februari. Det är alla hjärtans dag och det är exakt två månader sen jag satt trött och sliten på planet från Vegas och räknande ned timmarna tills jag skulle få komma hem efter mer än ett år på andra sidan Atlanten. Jag landade 19.30 på Köpenhamns flygplats och blev mött av världens finaste människa som hade väntat på mig i flera månader utan att någon av oss egentligen kunde veta hur det skulle bli. Det blev bra. Det blev riktigt sådär tusen-fjärilar-i-magen-och-livet-är-ett-äventyr-bra. Sen han kysste mig för första gången där i ankomsthallen bland väskor och stressade resenärer har jag inte velat sluta pussa och krama honom en endaste sekund.

Och sen är det alla mina fina vänner. Och min underbara familj. Det är så fullkomligt galet härligt att ha dem så nära mig, att kunna träffa dem lite närsom, att kunna ringa närsomhelst för att vi alla nu befinner oss i samma tidszon. Under mitt år borta har jag förändrats, och de har förändrats, men skratten finns kvar. Skratten och den oändliga kärleken. Fina, fina ni!

Vissa saker har blivit precis som jag tänkte mig att de skulle bli. Restaurangerna är desamma, gatorna är lika frusna och blåsiga som de brukar och skånskan skär lika charmigt i öronen som alltid. Andra saker har ändrats. Centralstationen är ombyggd, busslinjerna nya (vilket jävla äventyr att sätta sig på ettan hem till mamma och Benny och inse att den inte alls svänger upp på Regementsgatan som den ska), folk har flyttat ihop och fått nya jobb. Och jag, jag har börjat plugga. Efter två och ett halvt år kände mig redo att sluta fara och flänga (i alla fall för ett tag) och söka den utbildning jag alltid har kommit tillbaka till i tankarna. Så nu går jag första terminen på kandidatprogrammet i mänskliga rättighetsstudier på Lunds universitet. Föreläsningar, nya vänner och nationsliv - sakta men säkert omstrukturerar jag mitt liv för det här nya kapitlet samtidigt som jag behåller vanor och människor som alltid har funnits runt mig.

Jag tycker att det är svårt att beskriva känslan av att vara hemma. Jag älskar livet jag lever just nu och jag ångrar inte för en sekund att jag inte förlängde i USA. Men jag saknar det ändå. Herregud vad jag saknar det. Jag saknar solen och värmen, jag saknar Allison och Tom och barnen, jag saknar red beans and rice och jambalaya, jag saknar att gå promenader i Audubon Park, att trängas på street caren, att hänga på collegebarerna och dansa sig svettig på klubbarna på Bourbon Street. Och jag saknar Lisa och Leni så att det gör ont i magen nästan varje dag.

Det är svårt att ha varit med om en så omvälvande upplevelse, och ha varit del av den under så lång tid, och sedan inte ha någon att dela den med. Jag märker hur mycket jag pratar om, och hur många referenser jag gör till, USA. Det är svårt att inte ha någon runt sig som fullt ut kan förstå. Att människorna här, som jag älskar så, aldrig riktigt kan greppa eller dela mina minnen och upplevelser. Samtidigt är det skönt att ha något som bara är mitt. Att ha en plats och en tid, som har gett mig så många bitar av mig själv, och veta att det är min alldeles egna skatt. Jag kommer bära med mig USA och New Orleans i mitt hjärta, i min personlighet och i mina tankar varje dag i resten av mitt liv.