There must be some kind of twist

I'm feeling it coming over me
with you it all comes naturally
lost the reflex to resist
and I could get used to this

I get a good feeling, a feeling that I never never never had before

Jag vet inte ens vart jag ska börja! Det känns som en hel evighet sen jag och Lisa, utan att ha fått en blund i ögonen, satte oss i taxin ut mot flygplatsen för att flyga till NYC. Vi fastnade givetvis i köer på grund av en olycka och tårarna var fasen inte långt borta när vi trodde att vi kanske skulle missa planet. Dock hann vi i tid och runt 10 AM landade vi på Newark airport och efter en hel del förvirrat krångel hittade vi fram till vårt hotell mitt på Times Square. Där dog vi litegrann i våra extremt korta sängar (hallå, jag är 1.55, jag borde inte kunna sträcka ut fötterna utanför madrassen?) innan vi mötte upp Rebecka för en tur till Brooklyn och IKEA. Så himla fint att läsa stora skyltar på svenska!

På söndagmorgon köpte vi med oss frukost från Starbucks och hittade en lagom solvarm sten i Central Park där vi njöt av att vara i en av de bästa städerna i världen. Och sen var det dags! Vilken sinnessjuk känsla att träffa alla mina fyra föräldrar igen. Det tog ett tag innan det kändes verkligt. Resterande dagar i NYC blev det turistande för hela slanten. Rockefeller Center, Chrysler Building, Grand Central, Public Library, Flatiron Building, Battery Park, Brooklyn Bridge, Wall Street, Ground Zero, Broadway, Central Park och Upper East Side... Vi sprängde nog alla stegräknare i världen. Åh, fina, fina New York City. Så många minnen jag har skapat där under detta året.

På tisdagkväll bar det av till Chicago och när vi krånglat oss av tåget från flygplatsen och kom ut från tunnelbanan höll vi alla på att dö. HERREGUD VAD KALLT! Hur jag ska överleva i Sverige i december, när jag knappt klarar av Chicago i oktober, är en gåta. Trots att vi under den resterande tiden av semestern fick gå med dubbla tröjor och halsdukar och fortfarande frysa halvt ihjäl så kan jag inte hjälpa att tycka att det är en otroligt häftig stad. Så många fina minnen skapades under denna underbara semestervecka, både med min saknade familj och världens bästa vän.

Sen bar det av till värmen i New Orleans igen i sällskap med mina föräldrar. Kändes helt sjukt att se dem vandra runt längs gatorna här, äta på restaurangerna och träffa min värdfamilj. Blev en ganska enkel jobbvecka då de allihopa mer än gärna hjälpte till med barnen.
zbr>
Nu är det söndagkväll och familjen är tillbaka i kylan i Sverige, Halloween är firad (gårdagskvällen var sick!), min fjärde sista arbetsvecka påväg att ta sin början och igår var det 11 månader i USA för min del. Om 27 dagar bär det av på roadtrip och om 44 dagar är jag i luften påväg mot svensk mark. CRAZY!

Ungefär såhär såg NYC och Chicago ut


Your love will be safe with me

Henrys dop igår var verkligen jättefint och det var så roligt att träffa alla släktingar och vänner till min värdfamilj. Jag slås fortfarande av tacksamhet över hur alla, från dag ett, har släppt in mig så fullständigt och att jag aldrig bara ses som en anställd. Det känns så fint i hjärtat att vara så inkluderad och delaktig som jag är i den här familjen.

Nu är en ny vecka igång som kommer bli otroligt seg med jobb exakt hela tiden och en enorm längtan efter lördag morgon då jag och Lisa äntligen sätter oss på planet mot NYC. Ska bli underbart att återse en av mina favoritstäder, att få träffa mina saknade föräldrar och att få se Chicago för första gången. Det kommer bli en amazing, och sjukt välbehövlig, semester!

Och nu när kylan har börjat ta över hela den värld jag vanligtvis är van vid har jag själv precis börjat plocka fram jeansen och att gå klädd i kofta är fortfarande aningen för varmt...


You are the best thing that's ever been mine

Känns som att jag den senaste tiden både har dött och återuppstått. Efter middag och bio förra fredagen blev jag magsjuk och låg utslagen praktiskt taget resten av helgen. Jag har inte haft maginfluensa eller liknande sen januari 2008 och det gör verkligen ingenting om det dröjer flera år innan jag behöver genomlida det igen. Jag var matt i flera dagar nu i veckan så tack gode gud att jag hade Taylor Swift konserten att se fram emot så jag kunde få lite energi.

När vi slutat i onsdags möttes jag och Lisa upp på streetcaren och tog oss ner till arenan för att äntligen få uppleva showen vi köpte biljetter till i slutet av februari. Efter att ha klättrat upp till våra platser allra högst upp på läktaren insåg vi att människorna runt oss var bland de mest irriterande som stod att finna. Jag tror aldrig jag har velat sparka någon i huvudet så hårt förut. Men konserten var underbar. Det är galet hur mycket musik kan påverka och ändra hur man känner och tänker. I said 'remember this moment' in the back of my mind...

Nu är det fredag igen och när den här sega jobbdagen är över ska jag möta upp tjejerna för middag och utgång. Lördag blir antagligen segdag och på söndag är det dags för Henrys dop. Och nu är det bara en vecka kvar till New York och världens bästa föräldrar!

10 månader

Idag är det den 29 september. Jag har alltså varit i USA i tio månader nu. Den senaste tiden har det inte hänt mycket och det enda avbrottet från vardagen var väl swamp touren för några veckor sen. Det är en konstig period nu, ett vacuum på något sätt. Jag kan inte riktigt börja räkna ner inför hemfärd än för det är fortfarande några månader kvar men samtidigt är det för lite tid kvar för att hitta engagemang för nya saker. Jag har ingen som helst koll på, och noll intresse för, de nya au pairerna som kommit, att hitta nya restauranger och platser här i stan gör mig nästan ledsen för jag vet att jag inte kommer hinna skapa nya traditioner där.

En stor del av mig längtar så mycket efter att komma hem. Eller framförallt efter att få leva mitt egna, vuxna liv med lägenhet, universitet och att vara del av ett sammanhang större än det här. Men så är det stunder som häromdagen, när jag släppt av Willa på hennes social skills grupp och körde hem genom i stan i eftermiddagssolen och radion spelade en av mina favoritlåtar... Fan vad svårt det är att tänka att snart är det här inte mitt hem längre. Jag vet redan nu att jag kommer sakna ihjäl mig efter värmen, människorna, vännerna, barerna, maten... Ja, till och med stanken och oljuden kommer lämna ett tomrum efter sig.

Det här året har verkligen lärt mig innebörden av gråskalor för ingenting är självklart längre. Jag vill vara på tusen ställen samtidigt, leva tusen olika liv, gå vidare och inte släppa taget, slippa ansvar och växa upp. Allt är motsatser och förvirring och samtidigt kan jag inte hjälpa att jag mår så himla bra. Just precis nu, mitt i stormen, är jag så jävla lycklig.

Ungefär såhär har mitt New Orleans sett ut den senaste tiden


This night is sparkling, don't you let it go. I'm wonderstruck, blushing all the way home.

En riktigt bra helg har precis passerat. Efter att ha slutat jobb i fredags chillade jag lite hemma innan jag stack uptown och mötte Lisa och Leni för några timmars fika och prat. Sen gick vi upp till bion på Prytania Street för att se Fightclub som var veckans midnight movie. Tycker den bion är så himla fin. Den är säkert hundra år gammal och visar nästan bara klassiker och lite annorlunda filmer. Jag och Lisa damp ner i hennes säng runt klockan tre på natten och vaknade vid halv två på lördag eftermiddag. Uppenbarligen behövde vi sova ut...

Stack downtown och träffade Leni samt ett gäng nya au pairer och vandrade runt lite och visade dem runt. Mötte sen upp Tyne vid färjan och vår fantastic four åt kräftor och jambalaya på en uteservering medan vi lyssnade på ett jazzband i sann New Orleansk anda. Sen köpte vi sprit och läsk i närmsta affär och blandade i petflaskor som på den gamla goda tiden när man var femton och ashäftig. Åkte upp till universitetsområdet och behövde inte vandra många meter innan vi stötte på några college killar som tog med oss till ett gäng barer där vi drack billig öl, kollade football på storbildstv och lekte drinking games. Vid fyra tiden på morgonen var det dags att packa in oss sju stycken i en väldigt liten bil och köra till IHOP för frukostpannkakor. Lisa och jag ramlade i säng vid fem och vaknade inte förrän halv tre på söndagen. Vrida på dygnet någon?

Nu är det måndag, och de närmaste dagarna blir jobb, jobb, jobb. Men jag kan se fram emot ännu en helt ledig helg. HUUURRAAY!

The faster we're falling, we're stopping and stalling - we're running in circles again

Det är sol och värme. Det är försök till pengasparande. Det är frozen yogurt och litervis av iste. Det är brev, mail och samtal på svenska. Det är nedräkning till resor och hemkomst. Det är längtan. Det är planerande. Det är promenader på stan. Det är skratt och oräkneliga interna skämt. Det är en miljon tankar och känslor. Och det är rädsla och glädje allt i ett.

I know people change and these things happen but I remember how it was back then

Värmen är nu tillbaka med full styrka och svalka kan vi nog inte vänta oss förrän om ungefär en månad. Tills dess pustar, stånkar och svettas vi vidare med en iste inom ständigt räckhåll. Dagarna rullar på och trots att det inte händer så mycket stannar tiden inte av som jag trodde att den skulle. Jag jobbar, fikar med mina tjejer, har chillkvällar framför tvn hos Lisa och njuter allmänt av fina NOLA.

I söndags var det den elfte september. Medan resten av USA och världen sörjde och mindes World Trade Center hämtade Tyne upp mig, Leni och Lisa och vi hade en liten miniroadtrip. Vi körde halvvägs upp till Baton Rouge där vi mötte upp de andra au pairerna för en swamp tour. Vi tog alla plats i båten och spenderade sen en och en halv timme med att titta på alligatorer och göra tappra försök att höra vad guiden sa (vilket dock inte gav så mycket resultat). Dog lite av värmen men det var så värt det när man fick hålla i liten gatorbaby!

Nu är det tisdagkväll och för ovanlighetens skull är jag ledig på en onsdag. Snart kommer Lisa hit för myskväll och sen blir det heldag på stan imorgon!


I still remember the look on your face lit through the darkness at 1.58

you can plan for a change in weather and town, but I never planned on you changing your mind
so I'll go, sit on the floor wearing your clothes
all I know is I don't know how to be something you miss
I never thought we'd have our last kiss

Nothing to fear but fear itself, we'll be okay just keep the faith - and we won't fade into darkness


Just nu är vädret alldeles perfekt! Solen strålar och värmer men luften är fortfarande frisk och skön att andas. Dock säger alla att det inte kommer hålla i sig länge. Hettan kommer tillbaka för att stanna ytterligare en månad. FAN! Det är så himla mysigt att kunna dra på sig en tunn kofta och ha jeans på kvällarna.

Hade världens mysigaste fika med Allison i eftermiddags medan Willa var på sin friendship club. Vi satt och drack varsin iste och pratade och skrattade om allt och inget. Ja, jag kan störa ihjäl mig på henne ibland. Ja, jag kan känna mig förbisedd. Ja, jag kan tycka att hon kunde göra saker annorlunda ibland. Men så välkommen hon har fått mig att känna mig sen första stund, så avslappnad vår relation är, så omtänksam och rolig hon är och vilka minnen hon har hjälpt mig skapa här. Jag kommer sakna den vänskap som har växt fram mellan oss.

Nu sitter jag på Starbucks, svarar på lite mail och lyssnar på Avicii på repeat. Så fruktansvärt bitter att jag inte var där när han spelade i Malmö förra helgen. Det känns i hela kroppen att jag börjar bli redo att komma hem. Lyssnar på Fade Into Darkness och blir alldeles varm i hjärtat när jag ser framför mig hur jag och Caroline tar Malmönatten med storm!

When nothing goes right, go left

Idag var första dagen folket i New Orleans kunde se himlen igen efter dagar av tunga, mörka regnmoln, blåst och översvämningar. Yes, orkanen Lee har härjat runt här i södern men vi har klarat oss relativt bra. Idag sken solen igen lagom fram till lunch och för första gången på evigheter känns luften sval och det går lätt att andas. Synd att det krävdes en orkan!

Annars rullar dagarna på. Det är vardag med jobb (Willa är äntligen tillbaka i skolan!) och häng med Lisa, Leni och Tyne. Jag försöker ta vara på alla små vardagstraditioner, alla små ögonblick som verkar överflödiga, för jag vet att om bara några månader kommer de vara ett minne blott. Tiden känns just nu i ärlighetens namn ganska seg. Det är mer än en månad kvar till nästa resa och jag kan inte spendera pengar för jag måste verkligen spara varenda dollar nu. Samtidigt så har jag inte haft en lugn månad sen jag kom hit så att ha lite tråkigt kanske faktiskt kan vara på sin plats. Dock gör den allmänna segheten mig mer mottaglig för otålighet och hemlängtan. Inte sådär att det gör ont i magen av saknad, utan mer tankar som går nåt i stil med kom igen nu då, jag vill hem, kan detta inte vara klart nu?

9 månader

Igår var det den 29 augusti vilket, för mig, betyder nio månader i USA.
Under min nionde månad har jag bland annat...

... avslutat min kurs på Tulane med högsta betyg.
... firat båda mina kiddos födelsedagar.
... varit på en football game!
... spenderat en vecka i Seaside, Florida med min värdfamilj.
... turistat en helg i NYC.

Den kommande månaden kommer med största sannolikhet bli väldigt lugn. Jag ska försöka ladda upp och spara pengar inför slutspurten som börjar med att mina föräldrar kommer hit i mitten på oktober. I can't wait!

Day turns to night, night turns to whatever we want

Söndagkväll och jag ligger i sängen iklädd min mysiga oncepiece, lyssnar på lugna favoriters webbradio och pratar med lite vänner på Skype. Gårdagskvällen var... Hård! Det är sjukt hur jag aldrig har koll på hur mycket, eller ens vad, jag dricker så fort jag sätter en fot på Bourbon Street. Well, galet roligt hade vi i alla fall!


Give me everything tonight (cause we might not get tomorrow)

Lördagkväll och därhemma befinner sig hela Malmö på Slagt för att uppleva Avicii. NEJDÅ, JAG ÄR INTE BITTER. Halva helgen har gått men för mig börjar ledigheten om drygt en timme då Tom och Allison kommer hem från sin date night. Igårkväll var jag, Tyne och Lisa på bio och såg One Day. Oh my god vilken fin film. Och oh my god vad extremt het Jim Sturgess är!

Idag har jag jobbat praktiskt taget hela dagen men det har gått fort. Leni kom hit och hängde med mig och barnen så vi gick en promenad upp till Coliseum Square Park och gungade och plaskade i fontänen. Nu är mina tre tjejer samlade på andra sidan floden hos Tyne och här sitter jag och vaktar baby monitors. MORR. Men men. Snart ska jag möta upp dem på Bourbon för en natt vi aldrig ska glömma (fast inte komma ihåg alltför bra heller...)


It's a love from deep within

Det handlar om att hitta en stillhet och trygghet i sig själv. Det handlar om att känna att man, slutligen, har blivit den bästa versionen av sig själv. Det handlar om stolthet. Det handlar om att älska sig själv så mycket att man känner att det är dags att låta allt man är skina lika starkt som tusen solar. Det handlar om att veta att man förtjänar att leva sitt liv fullt ut utan att hållas tillbaka av sig själv. Det handlar om att stiga fram från sidolinjen. Det är dags.

Friendship isn't about who you've known the longest, it's about who came and never left your side

Precis hemkommen från en helkväll med Starbuckshäng i sällskap av Lisa och Leni. Fy vad jag älskar att sitta där och prata, skratta och dricka te och fy vad jag älskar dessa tjejer. Jag har alltid varit social och utåtriktad och jag har alltid haft lätt att knyta kontakter, att skaffa vänner. Men vad jag har hittat här tillsammans med först Lisa, och nu även Leni och Tyne, är så himla speciellt. Det är inte ofta jag möter människor som har samma knäppa humor som jag, som är lika öppna, galna och så completely free from judgement. Det är inte ofta jag känner mig så totalt avslappnad att vara mig själv som jag gör varje gång vi träffas. Det är så otroligt fint att ha mött människor som accepterar allt jag är och allt jag inte är. Det finns inga gränser mellan oss. Ingenting vi inte pratar om, ingenting vi inte delar. På så kort tid har vi blivit så stor del av varandra. Självklart intensifieras processen att lära känna varandra av det faktum att vi är här tillsammans under dessa speciella förutsättningar. Dock så tror jag att jag är så pass gammal nu att jag kan skilja på vad som är real och vad som bara är lyckliga omständigheter. Det spelar ingen roll om vi är här, i Australien, Tyskland eller Sverige - dessa tjejer har mitt hjärta föralltid.

It is yours!

Do not let your fire go out, spark by irreplaceable spark, in the hopeless swaps of the not-quite, the not-yet and the not-at-all. Do not let the hero in your soul perish in lonely frustration for the life you deserved and have never been able to reach. The world you desire can be won. It exists... It is real... It is possible... It is yours.

NYC by accident

Oh my god, vilken jävla helg. En sak kan man i alla fall säga - det blir aldrig som man tänkt sig. Tom körde ut mig till Panama City's flygplats i fredags förmiddag och jag kom iväg precis som jag skulle vid strax innan elva. Landar några timmar senare i Atlanta och springer, med andan i halsen, för att hinna med min connection flight. Det gör jag med råge. Jag ska bespara mig själv smärtan att återuppleva resten av min fredag men när planet fortfarande inte hade lyft åtta timmar senare var jag nära tårar och/eller mord av valfri Delta Airline personal.

Klockan tolv på natten landade jag äntligen på Newark Airport. Dock hade hela helgens plan om Silverbay gått om intet då Greta och tjejerna hade kört för längesen för att hinna dit i tid. Thank god att Greta har världens finaste värdföräldrar som hämtade upp mig, lät mig bo hos dem och hjälpte mig med allt under hela helgen. Sov gott i Gretas säng och steg i upp i någorlunda tid på lördagmorgon för att bege mig in till the city. Spenderade sedan hela dagen lång vandrandes runt Manhattan. Mina skoskav är nu size Mount Everest. Det var mysigt att ha egentid och bara ta sig från Starbucks till Starbucks och känna in staden. För fan vad häftig den är! Jag är helt förälskad i the Village och skulle kunna spendera exakt hur mycket tid som helst där.

Kom tillbaka till Gretas hus i New Jersey vid halv elva tiden på kvällen och efter ett långt bubbelbad med nya Cosmopolitan sov jag gott i tolv timmar. Lee körde sen ut mig till flygplatsen på söndag eftermiddag och jag såg fram emot att komma hem till NOLA i någorlunda tid. Jag ville bara lägga mig ner och dö när det visade sig att även denna dag innebar förseningar i stil med FÖRALLTID. Mitt plan, som skulle lyft klockan fem, taxade ut halv elva. Jag anlände i Atlanta runt halv två på natten och hade ju givetvis missat min connection flight. Fick försöka få lite sömn liggandes över två stolar (tur att man är kort!) innan jag kunde ta första morgonflyget som gick halv åtta på morgonen. När jag steg innanför dörren här hemma, alldeles vimmelkantig av trötthet, sa Allison bara 'Gå och lägg dig - du behöver absolut inte jobba idag!'

Nu har jag sovit, packat upp, duschat samt räknat ihop att under den här helgen har spenderat skrämmande 31 timmar på flygplatser och i flygplan. Tur att oktober är relativt långt borta för jag är inte speciellt sugen att resa inom den närmaste framtiden. Nu blir det påklädning, sminkning och sushi med Lisa (som äntligen är tillbaka!!), Leni och Tyne. Som jag har saknat mina tjejer!


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0