De senaste dagarna har verkligen bara försvunnit! Mardi Gras har nu kommit igång med parader, fester, turister och allt annat som hör till. Det går inte att beskriva atmosfären, stämningen och den upprymda känsla av tradition som New Orleans nu är inbäddad i.

Helgen började i fredags när Lisa kom över för kvällspromenad och sleepover. Det blev en lugn kväll då vi var tvungna att gå upp relativt tidigt i lördags. Tillsammans med de andra au pairerna här i stan spenderade vi nämligen några timmar, i sann amerikansk anda, som volontärarbetare på en foodbank som distribuerar mat till olika härbärgen för hemlösa. Det var faktiskt ganska roligt att sortera och packetera mat tillsammans med personalen medan vi pratade, skrattade och halvdansade till radion. Efter att ha gjort vår goda gärning för dagen hoppade jag, Lisa och Laura in i Junes bil och körde till en tjej som June känner genom sitt college för att delta i en, för min del andra, Mardi Gras-fest. Vi satt i solen och drack öl och Jello shots innan vi i samlad trupp begav oss för att titta på en av paraderna. Det spelar ingen roll om man är tio, tjugo eller femtiofem - det är lika roligt att hoppa och skutta nedanför vagnarna och samla på sig beads (pärlhalsband) och allt annat de deltagande i paraderna kastar ned till åskådarna.

Imorse jobbade jag några timmar och sen följde jag och Lisa med min värdfamilj till Allisons föräldrars hus här i NOLA som ligger precis på St Charles Avenue, vilket är gatan där paraderna passerar. Vi fick snart sällskap av lite vänner till Tom och Allison och eftermiddagen förlöpte sittandes i uppfällbara stolar med fried chicken och chilli fries inom räckhåll och paraderna knappt tjugo meter bort. Som jag och Lisa konstaterade: man måste älska en högtid där det är helt okej att dansa på gatorna och dricka sig lullig klockan elva på förmiddagen. Och tydligen är detta ingenting jämfört med hur nästa helg kommer se ut...

Idag var första dagen i shorts och kortärmad tunika. Jag måste säga att detta har varit den kortaste vintern jag någonsin upplevt. Vaknade inatt och var alldeles genomsvettig så ikväll har jag satt igång fläkten i taket och reducerat pyjamasen till endast underkläder.

Ligger nu och lyssnar på Yirumas underbara pianomusik samtidigt som jag är flitig och svarar på en massa mail som har legat och väntat. Jag fick förövrigt mitt social security card idag. Även om det inte ser mycket ut för världen (det är inte ens inplastat!) betyder det i alla fall att jag nu kan fixa ett amerikanskt bankkort (inte en dag för tidigt!) så nu gäller det att hitta tid i våra scheman för Tom och Allison att hjälpa mig. Bankväsendet här känns nämligen ganska läskigt att bemöta med sina konstiga avgifter och kontrakt. Jag älskar mina värdföräldrar men i sann New Orleans-anda är de inte de snabbaste med utförandet av vissa planer. I staden som är känd för sin avslappnade attityd och everything-goes-lunk är det ibland svårt att få något gjort. För mig, som är uppvuxen med och uppfostrad av en mamma som är en levande korsning mellan en filofax och en alarmklocka, känns det ibland aningen frustrerande med allt detta prat och ingen verkstad. Well, kulturellt utbyte var det ju...!

Söndag eftermiddag, drygt 20 grader och en luftfuktighet som gör det omöjligt att inte svettas.
I fredags jobbade jag hela eftermiddagen lång så när jag blev medbjuden hem till Mimi och Kris och barnen kändes det som en lagom mysig avslutning på dagen. Deranne och Jim var också där så medan barnen sprang runt i trädgården och lekte satt vi vuxna på altanen och pratade och drack vin.

Sov i nästan tolv timmar så vaknade inte förän strax innan elva på lördag trots att jag kommit i säng relativt tidigt kvällen innan. Tog en dusch innan jobb och eftermiddagen försvann ganska kvickt då båda barnen tog långa naps. Lisa kom över på kvällen och vi hade filmmaraton och åt onyttigheter medan jag vaktade baby monitorerna.

Lisa åkte hem i förmiddags för att jobba några timmar och jag följde med värdfamiljen till... ja, jag vet inte ens vad det heter. Mardi Gras är ju på ingång och bland annat berstår festligheterna av några stora parader som organiseras av olika grupper kallade "krewes". Tom och Allisons pappa Jim är båda med i ett av dessa och idag var som en kick-off fest där paradvagnarna visades upp och medlemmarna kunde träffas med familj och vänner och äta gott och lyssna på musik. Vi stannade så länge Henry orkade med och nu har jag spenderat nån timme på Skype med Caroline. Jag förstår inte hur två människor kan ha så mycket att prata om trots att vi hörs nästan varje dag.

Snart slutar Lisa förhoppningsvis jobba och vi ska avsluta helgen med lite välförtjänad sushi. Gott gott!

En unge på världens goaste kelhumör hela dagen - den andra en skrikandes och gråtandes hög på golvet. Heja mig. Slutade redan vid tre så efter lite cath up talk med världens bästa Caroline tog jag picknickfilten och gick förbi affären och köpte Cola light och frukt. Lade mig därefter i parken vid Colesium Square och läste Cosmopolitan och Eat, Pray, Love i solskenet. Tog en sväng förbi gymmet och fick information om öppettider och priser så nu får vi se om jag kan uppbåda motivationen att börja gå dit.

Och förresten - Taylor Swift kommer till NOLA den femte oktober och jag och Lisa har redan biljetter kirrade och klara. YAAAAY!



Osminkad och lagom fräsch - au pair livet är glamoröst må jag säga!

Vaknade första gången vid halv sex imorse när Greta var tvungen att gå upp för att ta taxin till flygplatsen. Somnade om och sov till nio då jag gjorde mig iordning, inväntade Lisa och fick sen skjuts av Tom ner till the social security office. Efter att fyllt i blanketter, varit nervösa och genomgått en intervju gick både jag och Lisa därifrån med ett kvitto på att våra social security cards ska bli hemskickade till oss inom två veckor. Näst på min måste-göra-lista är att öppna ett amerikanskt bankkort.

Vi tog oss tillbaka uptown och åt lunch på det mysiga caféet Still Perkin' som tyvärr aldrig har öppet på kvällarna. Medan vi tuggade i oss våra wraps pratade vi lite om saker vi skulle vilja ta tag i att boka. Det finns så mycket möjligheter att göra saker här men ibland är det inte det lättaste att få ihop scheman och lediga dagar.

Idag är det ju den fjortonde februari vilket betyder Alla hjärtans dag. USA är ju kända för att överdriva högtider men här i NOLA tycker jag inte att Valentine's day har varit så farligt. Min spännande dejt för kvällen blir filmhäng i mjukiskläder hos Lisa. Ingen dålig start på veckan inte!

Nu är det söndagkväll och bara en halvtimme kvar till Alla hjärtans-dag. Vilken otroligt underbar helg jag har haft! Till min stora lycka vaknade jag på fredagmorgon och kände mig betydligt bättre - jag tror de amerikanska tabletterna gjorde susen så för min egen sinnesfrids skull ska jag absolut inte kolla innehållsförteckningen. Arbetsdagen gick ganska kvickt och sen spenderade jag nån timme med att dammsuga, städa och tvätta för att eliminera risken att Greta skulle vända på tröskeln. Vid halv tio stannade en taxi utanför huset och jag träffade för första gången tjejen som jag de senaste veckorna spenderat så mycket tid pratades och planerandes med. Det blev kramar och snabb rundvisning i huset innan vi traskade upp till Wahlgreens och köpte glass som vi sen avnjöt nerbäddade i sängen framför The Patriot.

Vid elva på lördagförmiddag var vi duschade, påklädda och redo för en dag på stan. Allison släppte av oss på Canal Street där vi åt lunch på Palace Café. Vi vandrade sen ner genom the French Quarter där vi tittade på en streetdance uppvisning, kollade in the French Market, Jackson Square, hamnen, shoppade och åt beignets på Café du Monde. Vi gick längs Bourbon Street tillbaka till Canal Street och drack varsin frozen daquiri och tackade både gud och och oss själva för det faktum att vi kunde spendera en februaridag i strålande sol och ingen jacka. Den svenska vintern kommer bli högst svår för mig att acceptera efter detta året.

Väl hemma igen blandade vi Malibu och ananasjuice, bytte om och peppade till festspellistan på Spotify. Middag åt vi på Lucy's där vi även hann med att prova några av deras Hawaiinspirerade drinkar i stil med "Shark Attack" och "Surf Patrol". Väl på Bourbon Street blev det besök på fem olika klubbar, timmar av dans och några mer eller mindre framgångsrika samtal med främlingar innan våra (well, i alla fall mina) fötter ville hem.

Imorse blev det sovmorgon till elva då vi begav oss ut för rundvandring i the Garden District. Vi gick bland annat förbi den helt underbara lilla parken som ligger två minuter från mitt hus - där kommer jag med all sannolikhet spendera många timmar på en filt i sommar. Lunch blev det på Saké - en av de bästa sushirestauranger jag någonsin ätit på. Muums! Sen firade vi den tjugogradiga värmen genom att sitta i solen och äta glass. Jag nästan fasar inför sommarvärmen när solen redan nu är så varm att den bränner på benen!

Kvällen spenderades på Canal Place bio där vi såg Blue Valentine. Helt okej film men det bästa var att äntligen utnyttja den lite udda restaurangtjänsten och beställa in pizza att äta till filmen. Perfekt avslut på en perfekt helg. Det har varit så roligt att ha Greta här och att visa henne New Orleans. Det har på något sätt fått mig att uppskatta staden ännu mer och att känna att den faktiskt är "min" stad nu.

Vår helg i bilder:

Detta är den första veckan, sen jag kom till USA, som känns riktigt lång och seg. De senaste dagarna har inte varit de bästa - mitt humör har inte varit i närheten av sin vanliga, positiva nivå och en annalkande förkylning har gjort sitt till. Dessutom har vädret speglat min sinnesstämning genom att för ovanlighetens skull vara kallt och molnigt. Ikväll, efter en heldag med barnen och playdate med Charles och Conley, mötte jag, trots brist på energi, upp Lisa för middag. Tack gode gud för det. Tydligen var pizza, varm choklad och vanligt, hederligt tjejsnack precis vad jag behövde för att rycka upp mig. När jag gick hem hade det molniga vädret ändrat form till halv storm med regn och vindar så kraftiga att alla tankar på paraply verkade överflödiga. I vanliga fall hade jag beklagat mig högljutt men det var något skönt och befriande att gå där för mig själv med håret blåsande och åt alla håll medan sminket så sakteliga gav upp kampen mot regnet. Det var inte en själ ute och inte hade jag med mig iPod-hörlurarna heller. Det var bara jag, vinden och regnet. Och där och då bestämde jag mig för att mina dagar av nedstämdhet får vara slut för den här gången. Nu är det dags att hitta glädjen och energin igen. Två dagar till fredag, nu kör vi!

Det har varit väldigt skönt att spendera helgen i McComb. Speciellt med tanke på beskedet jag fick hemifrån. Jag är så tacksam att min värdfamilj på många sätt verkligen känns som min extra-familj. De har tagit hand om mig dessa dagar och gjort allt från att köra mitt till kyrkan, så jag kunde tända ett ljus, till att ta med mig till stans bästa glassbar för att ge mig nånting annat att tänka på.

Vi kom tillbaka till New Orleans idag vid tretiden på eftermiddagen och eftersom det är Super Bowl Sunday packade vi bara ur bilen, och bytte kläder på barnen, innan vi for till vänner till Tom och Allison för att umgås och titta på matchen. Super Bowl är finalmatchen i USA:s nationella liga i amerikansk fotboll och är landets mest sedda tvsändning samt näst största högtid ur matperspektiv - endast Thanksgiving slår Super Bowl Sunday när det kommer till matkonsumtion. Årets match gick av stapeln i Arlington, Texas mellan the Pittsburgh Steelers och the Green Bay Packers. Inget av lagen väcker nån större uppståndelse i NOLA så trots att matchen visades på tre olika storbildstv hos Christine och Mickey gick den mesta tiden åt till att prata, äta och leka med barnen. Förra året var det uppenbarligen betydligt galnare då New Orleans lag The Saints vann Super Bowl. Människorna här är väldigt seriösa när det gäller football och jag har redan lärt mig The Saints hejaramsa då den spelas av varenda dj på nattklubbarna här. På game days går alla klädda i The Saints-tröjor och det finns tusen butiker här som bara säljer The Saints-souvenirer.

Nu ska jag alldeles strax tvätta bort sminket, ta på mig pyjamas och krypa ner i sängen. De kommande dagarna kommer vara fulla av jobbtimmar då jag är helt ledig nästa helg när Greta kommer hit. Så godmorgon Sverige (snart i alla fall) och godnatt USA!

 

Idag grät jag mina första tårar sen jag kom till USA.
Inte för att jag längtar hem, men för att du inte kommer vara där när jag kommer tillbaka.
Jag kan inte beskriva hur betydelsefull din existens har varit i mitt liv.
Det enda jag kan säga är att jag älskar dig och jag kommer föralltid att sakna dig.

Jag ligger nu uppkrupen i en av sofforna i Jim och Durans vardagsrum i McComb, Mississippi. Jag och Allison ska spendera helgen här med barnen. Jag älskar Allisons föräldrars hus! Det är så himla mysigt med gammeldags möbler, öppna spisar och soffor så mjuka att det är omöjligt att resa sig upp när man väl har satt sig. Storleken på huset är ju också i en klass för sig med tanke på att det bara bor två personer här. Faktumet att de har tre gästrum plus ett poolhus som alltid står redo för besök med rena handdukar, nybäddade sängar och böcker och tidningar som byts ut beroende på vem som ska bo i rummet tycker jag är ganska fantastiskt... 

Timmarna i bilen på väg hit gick bra; Willa tittade på Finding Nemo (hur är det möjligt att tjejen fortfarande, efter tretusenhundrafemtioåttonde gången, blir lika förtvivlad när Nemo skiljs från sin pappa?), Henry sov och jag och Allison pratade om allt och inget. Nu är vi uppackade och jag har kvällen och morgondagen ledig. Det ska bli så himla skönt att bara ta det lugnt, läsa, kolla tv och umgås med Allisons föräldrar. Mysigare och mer omtänksamma människor finns inte! Dessutom passar det mig bra att spara in lite pengar denna helgen. Om en vecka kommer Greta ner från New York för att spendera helgen med mig. Då kommer det utan tvekan att gå åt pengar! Jag har planerat lite saker vi ska hitta på men jag känner mig fortfarande själv relativt ny i NOLA så jag får be Tom och Allisons om lite synpunkter på vilka saker vi absolut måste hinna med. Det ska bli så himla kul att träffa Greta och det ska bli så skönt att prata svenska nonstop i tre dagar!

Lång och väldigt oglamorös arbetsdag denna onsdag. Man vet att man har gett upp totalt när man inte längre bryr sig, eller ens märker, att man har jordnötssmör i håret halva dagen. Nu har jag i alla fall tagit en dusch och ligger osminkad i mjukiskläder i sängen med datorn och, hör och häpna, Veckorevyn! Jag kan inte beskriva min kärlek till världens bästa Anton som har skickat mig svenska förnödenheter i form av tidning, knäckebröd och Varma koppen. Trodde aldrig att Wasa havreknäcke skulle vara något som gav upphov till hetsätning men det kan jag nu meddela är fallet efter mer än två månader i USA.

På tal om månaderna och veckorna som passerar; jag har nu bott här i New Orleans längre än min tid i London. Det känns helt vrickat. Månaderna i London kändes som en ocean av tid, en rymd av händelser och utveckling. Hösten 2009 varade en evighet och jag skapade mig ett helt nytt liv där med människor jag aldrig träffat förr men som var fyllda av samma obeskrivliga kärlek och tillgivenhet till gatorna, husen och floden i staden som blev vår. Kanske var det just det faktum att vi visste att vår tid där var så begränsad men varje vecka kändes som ett år och varje minut var så dyrbar. Jag tror att vi kastade oss in i alla aspekter av vår vistelse hals över huvud för vi visste att tiden var lånad och alltför knapp. Aldrig har jag varit så lycklig och tillfreds med mig själv och livet som de soliga höstmånaderna som avslutade min tonårstid. Och aldrig har jag haft en kärlek så mäktig som den som fortfarande finns mellan mig och den mest fantastiska av städer.

Mina känslor för New Orleans och mitt liv här är väldigt annorlunda men samtidigt igenkännbara på så många sätt. Visst bröt jag upp från Sverige på samma sätt som för ett år sedan men sen jag kom hit har det handlat om att göra känslomässiga förändringar som ska räcka för ett helt år. Det går inte att tänka att jag snart är hemma igen - för det kommer jag inte att vara. Istället för att få ut så mycket som möjligt av varje minut handlar det om att göra en del långsiktiga planer, istället för att tillfälligt lägga bort livet där hemma handlar det om att långsamt hitta en balans mellan det gamla och det nya. Om London var som en blixförälske i en fartfylld och äventyrlig kille på motorcykel är New Orleans snarare den där tysta killen i klassen man aldrig riktigt har lagt märke till men som, när man väl ger honom en chans, visar sig ha väldigt många av de kvalitéer som man egentligen behöver.

Det livet jag lever nu, med jobb 45 timmar i veckan och nya bekantskaper som inte är mina själsfränder men som så sakteliga blir viktigare och närmare för mig, är så olikt det ungdomliga liv jag levde i London. Där var det fem tjejer i en lägenhet fylld med kläder och skor och ingen mat, fest fyra kvällar i veckan och timmar spenderade i höstsolen på skolgården med kaffe, te och cigg för att hålla värmen. Här är det blöjbyten, barnböcker och lugna middagar framför tvn med Allison och Tom som är vardagen. Här har jag tiden att verkligen landa, finna lugnet att ligga hemma i sängen på kvällarna utan att känna att jag kastar bort min tid. Jag har månader att göra resor och upptäckter och i vardagen här hittar jag en fristad att bara vara. Att leva.

Så olika sätt att spendera sin tid men trots allt delar dessa platser och liv ett väsentligt karaktärsdrag; båda lockar fram nya sidor hos mig och båda ger mig insikter så viktiga och rätt i tiden för mig. Det är en styrka och ett äventyr bara att vara här och samtidigt finner jag att det som känns allra viktigaste för mig är allt det jag hittar i mig själv som jag egentligen redan hade. Alla tankar, idéer och planer jag har för framtiden är så mycket enklare att sortera ut på avstånd och alla känslor, alla ouppklarade situationer och personer jag har lämnat bakom mig bleknar. Det där med att reda ut sina prioriteringar låter som en tråkig och söndertjatad klyscha, och kanske är det ett bevis på att jag nu faktiskt är vuxen, men för första gången förstår jag inte bara innebörden av de orden. Jag känner den - med hela mitt hjärta.

live right now and just be yourself
it doesn't matter if it's good enough for someone else
it just takes some time, little girl, you're in the middle of the ride
everything, everything will be just fine
everything, everything will be alright