9 månader
Igår var det den 29 augusti vilket, för mig, betyder nio månader i USA.
Under min nionde månad har jag bland annat...
... avslutat min kurs på Tulane med högsta betyg.
... firat båda mina kiddos födelsedagar.
... varit på en football game!
... spenderat en vecka i Seaside, Florida med min värdfamilj.
... turistat en helg i NYC.
Den kommande månaden kommer med största sannolikhet bli väldigt lugn. Jag ska försöka ladda upp och spara pengar inför slutspurten som börjar med att mina föräldrar kommer hit i mitten på oktober. I can't wait!
Day turns to night, night turns to whatever we want
Söndagkväll och jag ligger i sängen iklädd min mysiga oncepiece, lyssnar på lugna favoriters webbradio och pratar med lite vänner på Skype. Gårdagskvällen var... Hård! Det är sjukt hur jag aldrig har koll på hur mycket, eller ens vad, jag dricker så fort jag sätter en fot på Bourbon Street. Well, galet roligt hade vi i alla fall!
Give me everything tonight (cause we might not get tomorrow)
Lördagkväll och därhemma befinner sig hela Malmö på Slagt för att uppleva Avicii. NEJDÅ, JAG ÄR INTE BITTER. Halva helgen har gått men för mig börjar ledigheten om drygt en timme då Tom och Allison kommer hem från sin date night. Igårkväll var jag, Tyne och Lisa på bio och såg One Day. Oh my god vilken fin film. Och oh my god vad extremt het Jim Sturgess är!
Idag har jag jobbat praktiskt taget hela dagen men det har gått fort. Leni kom hit och hängde med mig och barnen så vi gick en promenad upp till Coliseum Square Park och gungade och plaskade i fontänen. Nu är mina tre tjejer samlade på andra sidan floden hos Tyne och här sitter jag och vaktar baby monitors. MORR. Men men. Snart ska jag möta upp dem på Bourbon för en natt vi aldrig ska glömma (fast inte komma ihåg alltför bra heller...)
It's a love from deep within
Det handlar om att hitta en stillhet och trygghet i sig själv. Det handlar om att känna att man, slutligen, har blivit den bästa versionen av sig själv. Det handlar om stolthet. Det handlar om att älska sig själv så mycket att man känner att det är dags att låta allt man är skina lika starkt som tusen solar. Det handlar om att veta att man förtjänar att leva sitt liv fullt ut utan att hållas tillbaka av sig själv. Det handlar om att stiga fram från sidolinjen. Det är dags.
Friendship isn't about who you've known the longest, it's about who came and never left your side
Precis hemkommen från en helkväll med Starbuckshäng i sällskap av Lisa och Leni. Fy vad jag älskar att sitta där och prata, skratta och dricka te och fy vad jag älskar dessa tjejer. Jag har alltid varit social och utåtriktad och jag har alltid haft lätt att knyta kontakter, att skaffa vänner. Men vad jag har hittat här tillsammans med först Lisa, och nu även Leni och Tyne, är så himla speciellt. Det är inte ofta jag möter människor som har samma knäppa humor som jag, som är lika öppna, galna och så completely free from judgement. Det är inte ofta jag känner mig så totalt avslappnad att vara mig själv som jag gör varje gång vi träffas. Det är så otroligt fint att ha mött människor som accepterar allt jag är och allt jag inte är. Det finns inga gränser mellan oss. Ingenting vi inte pratar om, ingenting vi inte delar. På så kort tid har vi blivit så stor del av varandra. Självklart intensifieras processen att lära känna varandra av det faktum att vi är här tillsammans under dessa speciella förutsättningar. Dock så tror jag att jag är så pass gammal nu att jag kan skilja på vad som är real och vad som bara är lyckliga omständigheter. Det spelar ingen roll om vi är här, i Australien, Tyskland eller Sverige - dessa tjejer har mitt hjärta föralltid.
It is yours!
Do not let your fire go out, spark by irreplaceable spark, in the hopeless swaps of the not-quite, the not-yet and the not-at-all. Do not let the hero in your soul perish in lonely frustration for the life you deserved and have never been able to reach. The world you desire can be won. It exists... It is real... It is possible... It is yours.
NYC by accident
Oh my god, vilken jävla helg. En sak kan man i alla fall säga - det blir aldrig som man tänkt sig. Tom körde ut mig till Panama City's flygplats i fredags förmiddag och jag kom iväg precis som jag skulle vid strax innan elva. Landar några timmar senare i Atlanta och springer, med andan i halsen, för att hinna med min connection flight. Det gör jag med råge. Jag ska bespara mig själv smärtan att återuppleva resten av min fredag men när planet fortfarande inte hade lyft åtta timmar senare var jag nära tårar och/eller mord av valfri Delta Airline personal.
Klockan tolv på natten landade jag äntligen på Newark Airport. Dock hade hela helgens plan om Silverbay gått om intet då Greta och tjejerna hade kört för längesen för att hinna dit i tid. Thank god att Greta har världens finaste värdföräldrar som hämtade upp mig, lät mig bo hos dem och hjälpte mig med allt under hela helgen. Sov gott i Gretas säng och steg i upp i någorlunda tid på lördagmorgon för att bege mig in till the city. Spenderade sedan hela dagen lång vandrandes runt Manhattan. Mina skoskav är nu size Mount Everest. Det var mysigt att ha egentid och bara ta sig från Starbucks till Starbucks och känna in staden. För fan vad häftig den är! Jag är helt förälskad i the Village och skulle kunna spendera exakt hur mycket tid som helst där.
Kom tillbaka till Gretas hus i New Jersey vid halv elva tiden på kvällen och efter ett långt bubbelbad med nya Cosmopolitan sov jag gott i tolv timmar. Lee körde sen ut mig till flygplatsen på söndag eftermiddag och jag såg fram emot att komma hem till NOLA i någorlunda tid. Jag ville bara lägga mig ner och dö när det visade sig att även denna dag innebar förseningar i stil med FÖRALLTID. Mitt plan, som skulle lyft klockan fem, taxade ut halv elva. Jag anlände i Atlanta runt halv två på natten och hade ju givetvis missat min connection flight. Fick försöka få lite sömn liggandes över två stolar (tur att man är kort!) innan jag kunde ta första morgonflyget som gick halv åtta på morgonen. När jag steg innanför dörren här hemma, alldeles vimmelkantig av trötthet, sa Allison bara 'Gå och lägg dig - du behöver absolut inte jobba idag!'
Nu har jag sovit, packat upp, duschat samt räknat ihop att under den här helgen har spenderat skrämmande 31 timmar på flygplatser och i flygplan. Tur att oktober är relativt långt borta för jag är inte speciellt sugen att resa inom den närmaste framtiden. Nu blir det påklädning, sminkning och sushi med Lisa (som äntligen är tillbaka!!), Leni och Tyne. Som jag har saknat mina tjejer!
You make me feel that la la la la la
Sista kvällen i Seaside. Dagarna här har varit väldigt lugna och fina förutom det faktum att Willa blivit sjuk. Jättehög feber och ont i halsen. Tycker så himla synd om henne och samtidigt är det så otroligt påfrestande att höra hennes gnäll precis hela tiden. Ska bli himla roligt att sätta sig på planet till New York imorgon och äntligen få träffa Greta igen! Hur mycket jag än älskar min värdfamilj är det väldans skönt, att efter såhär intensiva dagar tillsammans, få komma bort litegrann. Greta och de andra tjejerna hämtar upp mig på flygplatsen imorgon eftermiddag och sen kör vi upp till Silverbay för att göra våra sista credits. Greta, som varit där innan, säger att det är väldigt slappt och roligt så jag ser fram emot en helg med roadtrip och massa tjejsnack på vårt fina modersmål.
Wasn't it beautiful runnin' wild before you fell asleep?
Sköna, lata dagar rullar på här i Florida. Vi gör egentligen ingenting förutom lite bad, lite lek, lite glass och en hel del häng på altanen. Efter en, för min del, väldigt intensiv sommar är det skönt att bara slappa här utan någonstans jag måste gå eller någon jag måste träffa.
De senaste veckorna har min hjärna känts alldeles överhettad med tankar på hur mitt liv kommer se ut när jag kommer hem till Sverige. Jag vet att det är flera månader kvar men det börjar bli dags att planera för vissa saker. Och jag kunde inte vara gladare. Det finns en sån glädje när jag tänker på allt som väntar på mig därhemma, precis som det finns en enorm glädje just nu, i detta ögonblicket, i denna fantastiska period av mitt liv.
lives change like the weather
i hope you remember
today is never too late to be brand new
it's alright, just wait and see
your string of lights are still bright to me
who you are is not where you've been
you're still an innocent
Seaside part 2
Ett dygn i Seaside nu och det är verkligen vackert här. Men det är vackert på ett väldigt onaturligt sätt. Husen är för vackra, gatorna för rena, butikerna för mysiga och sanden för vit. Det är en riktig semesterby - perfekt för en veckas familjesemester men jag skulle dö om jag tvingades leva här året runt.
Football game och Seaside day 1
The football game i fredags var... långtråkig! Själva stämningen och allt runtomkring är rätt skoj men gud vad Leni och jag kände oss som äkta européer då vi inte fattade ett skvatt av spelet och bara jämförde allt med fotboll. Jag som inte alls är speciellt insatt och alltid suckar när Benny ska prata om MFF hit och dit måste säga att vår soccer är så sjukt mycket mer spännande än amerikansk fotboll. Det enda som hände var typ att de sprang i fem sekunder, sen låg alla i en stor hög och sen var det time out. Så höll det på i TRE TIMMAR. Well, nu kan vi i alla fall stryka detta från att-göra-i-usa-listan!
Resten av helgen har förflutit på ganska lugnt med jobb, middagar, fikor och chill med Leni och Tyne. Imorse packade jag in mig i bilen med värdfamiljen och påbörjade bilresan till Seaside, Florida. Vi kom, efter några kissepauser, barnfilmer och en hel del gråt från Henrys sida, fram vid femtiden i eftermiddags. Vi har nu packat upp, kommit iordning och ätit middag. Blir nog en relativt tidig kväll ikväll för att samla krafter inför morgondagen - då blir det förhoppningsvis sol och bad!
Who dat? Who dat? Who dat say dey gonna beat dem Saints?
Igår efter jobb stack jag och hämtade upp Leni och så körde vi till Wal Mart för lite shopping. Vi behövde nämligen tröjor - The Saints tröjor! Ikväll spelas första preseason matchen mellan The Saints och San Fransisco 49ers här i New Orleans Superdome och Tom, som behöver jobba, har gett sina biljetter till mig. Oh my god så roligt det ska bli! Min första american football game! Det kommer nog bli en otrolig upplevelse, speciellt här i NOLA där alla är helt galna när det handlar om football. Gooo Saints! WHO DAT!
After Tuesday even the calendar says WTF?!
Fint samtal med världens bästa pappa, långt mail från en saknad vän, biodejt med Leni, underbara planer för helgen, massa ny energi och längtan till både den nära, och den mer avlägsna, framtiden. Bra onsdag!
Think of me in the depths of your despair, making a home down there as mine sure won't be shared
FY FAN VAD JAG ÄR TRÖTT PÅ DENNA VÄRME!
Nu ska jag faktiskt tillåta mig själv att klaga lite. Jag är så trött på att svettas precis hela tiden, jag är trött på att inte kunna andas normalt, jag är trött på att springa från den ena luftkonditionerade platsen till nästa, jag är trött på min hud som kliar av fuktigheten, jag är trött på mina svullna ögon och jag är trött på att allt känns så in i helvete jobbigt så fort du tar ett kliv utanför dörren. Ge mig kyliga vindar, ge mig vissnande löv, ge mig regn som faktiskt svalkar - ge mig höst!
Såå, vad har annars hänt den senaste veckan? Det har varit jobb, fikadejter med Leni, skräckfilmskväll där jag var den enda som höll mig vaken, australiensiskt vin och fest på Bourbon Street och det har varit barnkalas för mina kiddos som nu blir ett respektive fyra år. Helt galet!
Sitter på Starbucks just nu och njuter av sista lediga timmen innan det är dags för dagens lek, matning och blöjbyten. Loggade precis in på min studentsida på Tulane och såg att min slutbetyg för hela kursen nu var postat. Klickade med skräckblandad förtjusning fram det. A. Ett fett stort jävla A. Jag är bäst!
Slut på tisdagstradition
Mitt sista, final exam på Tulane University är nu skrivet!
Får jag A på detta får jag A på hela kursen. Hoppas, hoppas, hoppas...
Att andas vattenånga och inte luft
Idag var jag med om en nära-döden-upplevelse. Slutade jobb vid fem och bestämde mig för att byta ut gymmet mot en joggingtur. Big mistake. Efter tio minuter rann det svett från hela kroppen. Bokstavligt talat. Inte bara längs ryggen eller under armarna, som är tämligen normalt, utan även längs smalbenen och ovansidan på underarmen. Efter en kvart var jag tvungen att vända om för jag fick knappt någon luft. Den här fuktigheten kommer bli min död.
But you'll always be my hero, even though you've lost your mind
Idag är en sån där dag när man dricker vatten exakt hela tiden, tycker extremt synd om sig själv och gnäller 'I'm neeeever drinking again!' gång på gång. Men dagens plågor var lätt värda den kanonkväll som Leni och jag hade igår. Efter att ha spenderat dagen med att kolla in The Real World-huset på Dufossat Street och ätit massa glass på The Creole Creamery började vi dricka vin som övergick till Malibu innan vi drog ut i vimlet på Bourbon Street. Efter öl, shots, dans och de vanliga, men alltid lika skrattframkallande, random mötena med galna främlingar däckade vi hemma hos min vän Murat. Det är fan farligt att känna bartendern på ett av sina favoritställen för man tappar sannerligen kollen på hur mycket man dricker när glasen fylls på helt av sig själva.
Leni och jag kom hem till mig i förmiddags, tog en dusch och somnade sen på sängen i några timmar innan det var dags att göra sig iordning och möta upp Tyne. Så länge som jag har pratat med denna australiensiskan, och så mycket vi har skrattat och planerat - nu är hon äntligen här! Vi visade henne runt downtown och gjorde vårt bästa som tour guides trots vår högst påtagliga bakfylla. Så himla kul med ännu en tjej som passar perfekt i vår lilla grupp.
Nu har jag krypit i pyjamas och ska bara plocka lite i rummet, som alltid ser ut som ett bombnedslag efter helgen, innan jag bäddar ner mig med tvn och Simba som sovsällskap.
