Det är tisdag och jag har precis hämtat upp Willa från skolan för sista gången. Vi sitter nu och äter lite lunch ihop innan det är dags för mys i soffan framför Sesame Street. Om fyra dagar befinner jag mig i San Fransisco vid den här tiden. Innan dess ska det firas Thanksgiving och många saker ska sägas och göras för sista gången. Jag kan inte säga att det känns konstigt längre att ta farväl av New Orleans, för jag har hunnit vänja mig vid tanken. Jag kan inte säga att mitt hjärta brister, för jag är redo för något nytt. Men det finns en otroligt stark visshet om att detta är avslutet på ett väldigt speciellt kapitel i mitt liv som jag vet att jag kommer längta tillbaka till och sakna något kopiöst. Jag kan inte, som vissa au pairer, säga att barnen känns som mina egna, men det gör ont i mig att nästa gång jag ser dem kommer jag vara som en främling och jag kan inte kalla dessa människor för 'min andra familj' men jag tycker fruktansvärt mycket om dem och kommer vara dem evigt tacksam för allt de har gjort för mig. Även om allt positivt som ligger framför mig, och allt jag har att se fram emot, tar udden av sorgen att åka härifrån finns det ändå en panik i vetskapen om hur galet mycket jag en dag, om inte alltför många månader, kommer sakna mitt New Orleans.

Igår var det sushimiddag, barhäng och midnight movie.

Världens lugnaste helg går mot sitt slut. Mindre än tre veckor kvar som au pair nu och förutom alla sista storslagna planer som görs och allt fix runt omkring (städa ur garderoben, slänga och sortera papper, inhandla nödvändigheter...) så är varje dag en nedräkning. Försöker njuta av varje slapp kväll i Lisas pyttelilla, nedsjunkna soffa, varje fika, alla timmeslånga samtal med Leni om livet och kärleken. Jag försöker bevara varje skämt och skratt, solen som fortfarande värmer, till och med de långa arbetsdagarna... Idag gick jag och Leni en jättepromenad runt hela Audubon Park och uptown och vi höll på och svettas ihjäl i jeans och skjortor. Satte oss sen på en uteservering och käkade pizza och drack cola i solskenet. Måste erkänna att det är lite svårt att sakna Sverige i sådana lägen.

Jag saknar allt därhemma så mycket. Maten, språket, byggnaderna, luften, min familj och mina vänner, Stockholm i maj, valborg och midsommar, lypsyl och normalt te, sommar i Visby, att dela en flaska vin med fina vänner på Lilla Torg, att få festa till nåt annat än den här jävla hiphopen som spelas här... Vissa dagar kan jag till och med sakna de hemska Skånetrafikenbussarna. Men hur mycket jag än längtar så vet jag att jag ger upp ett liv som jag har kommit att älska. Den avslappnade livsstilen, den oförståeliga dialekten som jag har lärt mig att bemästra, att inte behöva ta ansvar för räkningar och veckohandling, att trots en stundtals seg vardag ändå känna att man lever ett äventyr... Jag vill bevara den nya drivkraften jag har utvecklat så mycket detta året. Jag har aldrig varit så upptagen, gjort så mycket nytt, tagit så många steg ur min comfort zone som jag har gjort de senaste månaderna och det behöver inte sluta bara för att jag kommer tillbaka till Sverige. Nej, tiden går alldeles för fort för att slösas bort. Make each day count.