Och så är äventyret igång! Vid 05.00 bar det av från Malmö till Köpenhamn och Kastrup där jag efter en lång väntan kunde checka in, äta frukost och säga hejdå till mamma, pappa och Caroline. Jag kände mig som världens känslokallaste människa då jag inte (och fortfarande inte har) fällt en enda tår...

Jag hittade gaten som jag skulle men tio minuter innan avgång får jag veta att planet är inställt och att jag måste gå och bli ombokad på ett nytt plan. The transit area var total kaos eftersom många plan inte kunde lyfta på grund av vädret. Efter en lång väntan blev jag i alla fall ombokad på ett annat plan till Helsingfors och fick springa som en dåre till gaten för att hinna med det. Kom fram till Helsingfors och hittade både gaten till planet till New York samt Malin som jag har haft kontakt med i några veckor då vi visste att vi skulle åka tillsammans.


lämnar ett snöigt sverige...

Flygresan över Atlanten gick mycket snabbare och smidigare än vad jag hade förväntat mig. Kan ju iförsig bero på att jag sov ungefär halva tiden... De andra timmarna tittade vi på film, lyssnade på musik, åt och pratade. Kommer fram till John F. Kennedy airport bara för att inse att mitt baggage aldrig ens lämnade Köpenhamn. Efter att ha lämnat en massa uppgifter till flygbolaget mötte jag upp de andra tjejerna som kommit med flyg från Tyskland och tillsammans åkte vi minibuss till hotellet som ligger ungefär en timme utanför NYC. Vi hade världens roligaste chaufför, Lester, som berättade om allt ifrån områdena vi passerade, sina barn, amerikansk politik och ställde en miljon frågor till sju tjejer som var både jetlaggade, hungriga och höga på adrenalin.



världens bästa resesällskap Malin!

Framme på hotellet fick vi massor av information, våra rumsnycklar och sen fick vi äääntligen äta. Vilken lycka! Malin och jag gick inte ens upp och lämnade grejerna på våra rum utan gick direkt till restaurangen. Hotellet är mycket finare och fräschare än jag trodde och än så länge är maten helt okej.


äntligen mat!

Eftersom min väska lever sitt eget liv flera mil från mig så begav vi oss till ett mall i närheten för lite akut-shopping. Gatorna här är redan extremt julpyntade och det spelas julmusik både i affärerna och på torgen utanför. Det är inte lika kallt här som jag trodde, vi har nog i alla fall runt 12 plusgrader och ingen snö eller regn. Välkommen omväxling till snöstormen hemma!



stamford town center.

Efter shoppingturen gick vi tillbaka till hotellet och våra rum. En dusch har sällan varit så välkommen! Sen slappade vi framför Gossip Girl innan det var dags att sova.

Imorse ringde väckningen vid 07.00 och efter att ha klätt mig, gått till Malins rum och lånat hennes smink satte föreläsningarna igång. Viss information känns värdefull och viktig medan annan känns lite mer överflödig. Som när vi i tjugo minuter fick höra varför vi aldrig, aldrig får "shake a baby". Vem fan skakar en unge som en coctail mixer?

Nu har vi precis ätit lunch och haft några timmars free time som har gått åt till att få igång datorn (tack pappa för att du övertalade mig att ta sladden i handbaggaget!) och vila lite framför tvn. Nu ska jag bege mig ner för eftermiddagens föreläsningar och be en av the orientation staff att ringa flygbolaget och snabba på dem lite. Wish me luck!

Klockan är nu snart två på natten och jag och Caroline ligger halvdöda i min soffa. Om tre timmar kommer mamma och pappa och hämtar upp oss och så bär det av till flygplatsen. Först bär det av till Helsingfors (snacka om omväg!) där jag byter plan för att flyga vidare till New York. Kommer inte sova nånting inatt så jag hoppas att flygresan kan sovas bort istället.

Har haft en väldigt fin men sorglig vecka med många avsked. I fredags var det middag och utgång med de bästa och jag kunde inte ha önskat mig en roligare eller mer minnesvärd sista kväll i deras älskade sällskap. När saknaden blir för stor ska jag minnas vår sista natt tillsammans och skratta.

Det känns fortfarande helt galet att se resväskan stå färdigpackad på golvet och bokhyllorna eka tomma. Detta händer verkligen men trots avsked, packning och planering känns det fortfarande inte riktigt greppbart. Det ska hur som helst bli så otroligt skönt att äntligen komma iväg och jag har så mycket förhoppningar inför det kommande året.

Today is when your book begins, the rest is still unwritten...

Idag har jag gjort de sista praktiska förberedelserna inför min flytt vilket innebar handla presenter till mina värdföräldrar och inte minst barnen samt skicka in ansökan om internationellt körkort till Motormännen. Till Tom och Allison köpte jag en bok om Sverige på engelska som var riktigt roligt skriven och full av vackra bilder som verkligen visade vårt lilla land i norr från sin bästa sida. Till Willa köpte jag en Pippi-bok (även den på engelska givetvis) samt en liten Pippi-docka medan Henry fick Herr Nilsson-dockan och världens sötaste sparkdräkt med ordet Sötnos skrivet på.

De senaste dagarna har varit riktigt tuffa för mig känslomässigt, både med flytten och en del annat. Idag var jag så oerhört lättad att känna mig glad och förväntansfull igen. Det känns som att alla ansträngningar jag har gjort förgäves äntligen ligger bakom mig och jag tar farväl. Tar farväl av människor som inte förtjänar min tid och mitt engagemang. Och jag säger farväl till dig. Så många tårar jag gråtit för dig, för oss. Så mycket jag har försökt och så mycket jag har brytt mig och så mycket jag har älskat. Jag är ledsen, älskling, men det räcker nu. Mitt hjärta orkar inte mer. Giving up doesn't mean you're weak, sometimes it means you're strong enough to let go.

Jag ska sluta titta tillbaka på det som gått förlorat och på det som kunde ha blivit. Istället ska jag blicka fram på allt som nu ligger framför mig. Allt jag ska få vara med om och allt jag ska få uppleva. Livet är nåt så jävla underbart ändå!

Nu är det inte många dagar kvar. Alla frågar hur det känns men varje gång känner jag mig som ett stort frågetecken. Jag har nog inte greppat det än. Inte greppet hur länge det är och hur långt bort det är. När jag tänker på hur mitt liv kommer vara där borta känner jag mig glad och förväntansfull men nu har jag också börjat inse att jag faktiskt ger upp något här hemma. Jag kommer sakna utekvällarna med mina fina vänner, spontanmiddagarna med mamma, att alltid ha människor omkring mig som kan mig utan och innan och jag kommer sakna pojken som fick mitt hjärta för så längesen och som aldrig riktigt har lämnat tillbaka det.

Att planera för avsked som ska räcka så länge tar varje relation till sin spets men det har också fått mig att inse vilka människor jag verkligen bryr mig om och vilka som verkligen bryr sig om mig. Det är på vissa håll ett bryskt uppvaknande medan vissa positiva överraskningar har gjort mig väldigt lycklig. Mina sista dagar hemma ska jag spendera genom att se fram emot allt jag snart ska få vara med om och få mina nära och kära att känna sig så älskade som möjligt.




varje gång är som den första gång vi sågs även om det är över nu
allting har förändrats men du finns kvar, allt var svävande men nu så ser jag klart

Det blev en härlig helg med avkoppling på spa med mamma för att sen komma hem till festsugna vänner som jag kunde slå klackarna i taket med på Slagt.

Idag är det tisdag och jag sitter hos pappa i Stockholm och har spenderat förmiddagen på amerikanska ambassaden där jag äntligen har fått mitt visum beviljat. Snacka om att USA inte är ett lätt land att komma in i! Nur är det gjort i alla fall och faktumet att jag är i New York om fyra veckor börjar så smått att kännas verkligt. En del av mig kommer nog inte tro på det förän jag kliver på flygplanet.

De närmaste dagarna ska jag säga hejdå till släkten här uppe innan jag åker hem till Malmö på fredag igen. Ska bli skönt att landa lite till helgen och veta att jag inte ska iväg nåt mer innan jag flyttar. Det har varit ett, om än roligt, flängande de senaste veckorna.

Nej, nu ska jag skicka lite mail och fortsätta bocka av saker på min to-do-list!