Det är så typiskt mig. Jag har planer, jag har driv, jag är påväg. Sedan händer något, jag får en tanke eller ett intryck och så ändras hela min uppfattning om vart jag vill att mitt liv ska ta vägen. Och nästa dag händer samma sak igen. Ibland är det bara så svårt att veta vad som är insikter och vad som är rädslor. Än vet jag inte exakt vart jag hamnar eller när eller hur men jag har bestämt mig för att försöka hitta glädjen i att rita kartan medan jag snubblar, springer och dansar fram.

Idag har det varit måndag med jobb men det gjorde ingenting alls efter en sån perfekt helg! Det har varit fest och åter fest och det har varit djupa samtal med fina vänner och det har varit Köpenhamn och Melissa. Dagar som de här känner jag en enorm tacksamhet över mitt liv och människorna i det. Det låter corny men det senaste året har jag hittat en styrka i mig själv som gör att jag känner ett lugn och en tilltro även när jag stöter på motgångar och felsteg.

Jag har en vän som går igenom en ganska tuff period just nu med sina vänner och relationer och det påminner mig så mycket om var jag själv befann mig känslomässigt för två-tre år sedan. Osäkerheten, rädslan över att vara ensam, bekräftelsebehovet och skitsnacket man vet existerar bara man råkar snubbla en millimeter över de osynliga normer vars existens inte gör någon lycklig. Det gör mig ont att jag inte kan hjälpa henne mer än att bara säga vad jag tycker och det är frustrerande att känna hur jag ofrivilligt själv dras in en bit i den där destruktiva cirkeln. Jag har kommit längre än så och jag vägrar gå tillbaka. Jag vet var jag har mig själv och mina vänner idag. Kanske är de inte lika många som för några år sedan men jag har aldrig känt mig tryggare eller mindre ensam. Det gäller bara att våga komma till insikten att det är bättre att sitta hemma själv en fredagkväll än att ha människor i sitt liv som tar mer än de ger.

Nej, nu ska jag städa undan det sista i lägenheten efter helgens bravader medan jag lyssnar på världens bästa Melissa och återupplever känslan från i söndags när jag satt hand i hand med en fin vän och tittade på en liten gestalt på en upplyst scen och sjöng med i varje sång.

Efter en tiotimmars arbetsdag med tolv sexåringar består min kväll endast av te och avsnitt efter avsnitt av Band of Brothers.

- Joe got hit in the arm. New Year's Eve gift from the Luftwaffe.
- Have a lot of you guys been injured?
- It's called "wounded", Peanut. "Injured" is when you fall out of a tree or something.
- Don't worry, there's so much crap flying around here you're bound to get dinged sometime. Almost everyone of these guys got hit at least once. Except for Alley, he's a two-timer. He landed on broken glass in Normandy and got peppered by a potato masher. Now, Bull... He got a piece of exploding tank in Holland. Now George Luz here... Has never been hit. You're one lucky bastard.
- Takes one to know one, Skip.
- Huh, considered us blessed. Now Leibgott, the skinny little guy? He got pinged in the neck in Holland. And right next to him, the other skinny little guy, that's Popeye. He got shot in his scrawny little but in Normandy. And, uh, Buck he got shot in his rather large butt in Holland.
- Yeah, kind of an Easy Company tradition, getting shot in the ass.
- Hey, even first Sergeant Lipton there, he got a couple of pieces of a tank shell burst in Carentan. One chunk in the face, the other chunk nearly took out his nuts.
- How are those nuts, Sarge?
- They're doing fine, Bill. Nice of you to ask.

Idag är det första dagen på den första höstmånaden. Jag älskar hösten! Jag älskar mörkret, jag älskar de stickade tröjorna, jag älskar att leva på endast te och honung, jag älskar hur det känns som att allt är möjligt och hur jag alltid lyckas hitta styrkan att göra en nystart och rensa ut de delar av mitt liv som skaver och gör ont.

Sommaren tvåtusentio har varit en sommar av insikter och avslut och de har kommit hand i hand med en del tårar. Det har handlat om att byta ut planer jag trodde var för mig mot drömmar jag måste våga satsa på och det har handlat om att försöka skapa mig en egen väg och bortse från andras åsikter, förväntningar och prioriteringar. Och det har handlat om att börja försöka släppa taget om en människa och kärlek som jag i mitt hjärta trodde alltid skulle vara där.

Men det har också varit en sommar fylld med glädje. Det har varit poolplaskande och vattenkrig med barnen på jobb. Det har varit bilturer, sena nätter och dagar fyllda med skratt på världens bästa ö och det har varit obetalbara stunder i huvudstaden med ena halvan av min fina familj. Det har varit kvällar som spenderats med popcorn, saft och tvn som enda sällskap i min alldeles egna, älskade lägenhet. Det har varit lata dagar med grillning och promenader i stugan och det har varit oräkneliga galna och härliga stunder med världens bästa Caroline.

Nu är det dags att sparka sanden ur gladiatorsandalerna och ta på conversen (okej, jag har använt mina hela sommaren trots värmen...), vira halsduken runt halsen och göra sig redo för höstlöv, äventyr och kärlek.