Idag har det varit måndag med jobb men det gjorde ingenting alls efter en sån perfekt helg! Det har varit fest och åter fest och det har varit djupa samtal med fina vänner och det har varit Köpenhamn och Melissa. Dagar som de här känner jag en enorm tacksamhet över mitt liv och människorna i det. Det låter corny men det senaste året har jag hittat en styrka i mig själv som gör att jag känner ett lugn och en tilltro även när jag stöter på motgångar och felsteg.

Jag har en vän som går igenom en ganska tuff period just nu med sina vänner och relationer och det påminner mig så mycket om var jag själv befann mig känslomässigt för två-tre år sedan. Osäkerheten, rädslan över att vara ensam, bekräftelsebehovet och skitsnacket man vet existerar bara man råkar snubbla en millimeter över de osynliga normer vars existens inte gör någon lycklig. Det gör mig ont att jag inte kan hjälpa henne mer än att bara säga vad jag tycker och det är frustrerande att känna hur jag ofrivilligt själv dras in en bit i den där destruktiva cirkeln. Jag har kommit längre än så och jag vägrar gå tillbaka. Jag vet var jag har mig själv och mina vänner idag. Kanske är de inte lika många som för några år sedan men jag har aldrig känt mig tryggare eller mindre ensam. Det gäller bara att våga komma till insikten att det är bättre att sitta hemma själv en fredagkväll än att ha människor i sitt liv som tar mer än de ger.

Nej, nu ska jag städa undan det sista i lägenheten efter helgens bravader medan jag lyssnar på världens bästa Melissa och återupplever känslan från i söndags när jag satt hand i hand med en fin vän och tittade på en liten gestalt på en upplyst scen och sjöng med i varje sång.