Ja, man kan titta på människorna runt omkring sig och plötsligt inse att de inte längre är främlingar. Man kan känna lukterna från staden men för första gången inte rynka på näsan utan bara känna en doft av igenkännande. Och den tunga luften, och svetten som rinner, är inte längre jobbiga för minnet av ett annat klimat har bleknat bort och försök till jämförelse är inte längre möjlig. Rösterna som från början kändes helt omöjliga att förstå, och föra ett samtal med, är nu lika hemtama och självklara som ens egen. Och man inser att språkets nyanser, uttryck och slang även har letat sig in i ens eget ordförråd. Och ja, man kan titta på bilder från Sverige och sakna och längta och tänka vad roligt det kommer bli när jag kommer tillbaka. Och inse att precis där ligger den stora skillnaden. Efter sex månder är tankarna helt plötsligt kommer tillbaka istället för kommer hem. Nånstans mitt i alla tidiga morgnar, långa arbetsdagar, middagar, fester, resor, promenader, festivaler, högtider, konserter, pussar och kramar, skratt, pinsamheter och solnedgångar - nånstans har den här platsen slutat vara stället jag bor på och slutligen blivit mitt hem.