Har tvingat iväg mig till jobb både igår och idag men är alldeles slut efteråt. Den här förkylningen vill verkligen inte ge med sig. Well, bättre att ha det nu än under höstens inplanerade resor.

Kvällen har jag spenderat hemma hos min fina vän Josefine och vi konstaterade att ikväll är en riktig höstkväll. Mitt liv kan på ett sätt räknas i höstar för de allra flesta av de viktiga människorna i mitt liv har kommit till mig tillsammans med fallande löv och sjunkande temperaturer. Tiden går så fruktansvärt fort. Årstiderna förändras, människor kommer och går, drömmar dör och nya föds. Ibland känns det som att livet springer ifrån mig men då tar jag fram mina fotoalbum och tittar på alla leende ansikten, alla stunder av glädje, all vänskap och kärlek. Så mycket underbara saker jag har fått, och fortfarande får, vara med om! Trots alla de gånger jag är vilsen, rädd och osäker och trots alla besvikelser, tårar och gångerna mitt hjärta brustit så är jag så oändligt tacksam över livet och att jag har möjligheten att göra vad jag vill med det.

Jag har nu levt en fjärdedel av mitt liv med dig i det. Det är en ogreppbar tanke. All kärlek, all förtvivlan, all gråt, alla skratt. Jag inser att det kan verka som att vi har stått och stampat på samma ställe i en evighet men tack vare dig har jag hittat så många delar av mig själv. Och trots allt så har du gett mig en tilltro till livet och till kärleken som jag föralltid kommer vara dig tacksam.

Josefine & jag påväg till Köpenhamn för att se Melissa Horn i maj.