Nu är det inte många dagar kvar. Alla frågar hur det känns men varje gång känner jag mig som ett stort frågetecken. Jag har nog inte greppat det än. Inte greppet hur länge det är och hur långt bort det är. När jag tänker på hur mitt liv kommer vara där borta känner jag mig glad och förväntansfull men nu har jag också börjat inse att jag faktiskt ger upp något här hemma. Jag kommer sakna utekvällarna med mina fina vänner, spontanmiddagarna med mamma, att alltid ha människor omkring mig som kan mig utan och innan och jag kommer sakna pojken som fick mitt hjärta för så längesen och som aldrig riktigt har lämnat tillbaka det.

Att planera för avsked som ska räcka så länge tar varje relation till sin spets men det har också fått mig att inse vilka människor jag verkligen bryr mig om och vilka som verkligen bryr sig om mig. Det är på vissa håll ett bryskt uppvaknande medan vissa positiva överraskningar har gjort mig väldigt lycklig. Mina sista dagar hemma ska jag spendera genom att se fram emot allt jag snart ska få vara med om och få mina nära och kära att känna sig så älskade som möjligt.




varje gång är som den första gång vi sågs även om det är över nu
allting har förändrats men du finns kvar, allt var svävande men nu så ser jag klart