Denna veckans trötthet, många arbetstimmar samt Willas hittills värsta utbrott plus att mitt alarm inte ringde imorse (vilket resulterade i att jag vaknade med ett ryck en kvart för sent) har gjort att jag i min utmattning, för första gången sen jag kom hit, tänkte tanken: jag vill åka hem. Dock så fick jag bevisat för mig själv hur stark jag faktiskt har blivit och hur hela den här upplevelsen har fått mig att inse värdet av att kämpa. Istället för att ringa hem och låta självömkan komma över mig, kletade jag på lite mascara och mötte upp Lisa på Starbucks. Tänk att något så litet som att få gratis iste av den snälla killen i kassan och att sen få sitta med en fin vän och både spy ur sig all ilska/ledsamhet/saknad men även dela några asgarv kan vända dagen och humöret så brutalt. Nu peppar jag inför sista arbetsdagen denna veckan och sen Philly!