I'll take you down the only road I've ever been down, you know the one that takes you to the places where all the things meet
Precis hemkommen efter kvällsfika på Starbucks med Leni. Åh, älskar hur vi kan sitta i timmar och prata om livet och hur allt som ligger och gnager en helt plötsligt känns lite lättare. Det är helt otroligt vilka fina vänskaper jag har fått möjlighet att knyta här på andra sidan Atlanten. Vissa njuter jag av medan jag är här för jag vet att de har ett bäst före datum som går ut när jag sätter mig på planet hem, men andra är jag mer än övertygad om kommer sträcka sig långt in i framtiden.
Tidigare ikväll var jag på min näst sista lektion på Tulane. Nästa vecka vid den här tiden har jag skrivit mitt final exam. Vilken lättnad! Samtidigt kommer det kännas helt tomt och konstigt att inte sätta sig vid ratten och köra uptown varje tisdagkväll. Att köpa med sig bagel och iste och spendera två timmar huttrande av köld i ett alldeles för luftkonditionerat klassrum och försöka lära sig om olika lagar och rättegångsmål.
Har förövrigt hållt på med ett litet fotoalbumsprojekt de senaste veckorna. Herregud så roligt det är att titta på bilder från förr och skratta åt kläder och miner och samtidigt minnas precis hur roligt man hade och vad man kände. Bilder kan inte förmedla allt, men det är nästan skrämmande hur mycket jag faktiskt minns när jag tittar på dem. Jag hoppas att det blir likadant när jag om några år tittar tillbaka på bilderna från det här året för jag vill inte glömma en endaste sekund.
Jag och min fina Emelie och Saba på min artonårsfest för drygt tre (!!!) år sedan.
Trackback
