Sista kvällen i Seaside. Dagarna här har varit väldigt lugna och fina förutom det faktum att Willa blivit sjuk. Jättehög feber och ont i halsen. Tycker så himla synd om henne och samtidigt är det så otroligt påfrestande att höra hennes gnäll precis hela tiden. Ska bli himla roligt att sätta sig på planet till New York imorgon och äntligen få träffa Greta igen! Hur mycket jag än älskar min värdfamilj är det väldans skönt, att efter såhär intensiva dagar tillsammans, få komma bort litegrann. Greta och de andra tjejerna hämtar upp mig på flygplatsen imorgon eftermiddag och sen kör vi upp till Silverbay för att göra våra sista credits. Greta, som varit där innan, säger att det är väldigt slappt och roligt så jag ser fram emot en helg med roadtrip och massa tjejsnack på vårt fina modersmål.

Sköna, lata dagar rullar på här i Florida. Vi gör egentligen ingenting förutom lite bad, lite lek, lite glass och en hel del häng på altanen. Efter en, för min del, väldigt intensiv sommar är det skönt att bara slappa här utan någonstans jag måste gå eller någon jag måste träffa.

De senaste veckorna har min hjärna känts alldeles överhettad med tankar på hur mitt liv kommer se ut när jag kommer hem till Sverige. Jag vet att det är flera månader kvar men det börjar bli dags att planera för vissa saker. Och jag kunde inte vara gladare. Det finns en sån glädje när jag tänker på allt som väntar på mig därhemma, precis som det finns en enorm glädje just nu, i detta ögonblicket, i denna fantastiska period av mitt liv.

Ett dygn i Seaside nu och det är verkligen vackert här. Men det är vackert på ett väldigt onaturligt sätt. Husen är för vackra, gatorna för rena, butikerna för mysiga och sanden för vit. Det är en riktig semesterby - perfekt för en veckas familjesemester men jag skulle dö om jag tvingades leva här året runt.

The football game i fredags var... långtråkig! Själva stämningen och allt runtomkring är rätt skoj men gud vad Leni och jag kände oss som äkta européer då vi inte fattade ett skvatt av spelet och bara jämförde allt med fotboll. Jag som inte alls är speciellt insatt och alltid suckar när Benny ska prata om MFF hit och dit måste säga att vår soccer är så sjukt mycket mer spännande än amerikansk fotboll. Det enda som hände var typ att de sprang i fem sekunder, sen låg alla i en stor hög och sen var det time out. Så höll det på i TRE TIMMAR. Well, nu kan vi i alla fall stryka detta från att-göra-i-usa-listan!

Resten av helgen har förflutit på ganska lugnt med jobb, middagar, fikor och chill med Leni och Tyne. Imorse packade jag in mig i bilen med värdfamiljen och påbörjade bilresan till Seaside, Florida. Vi kom, efter några kissepauser, barnfilmer och en hel del gråt från Henrys sida, fram vid femtiden i eftermiddags. Vi har nu packat upp, kommit iordning och ätit middag. Blir nog en relativt tidig kväll ikväll för att samla krafter inför morgondagen - då blir det förhoppningsvis sol och bad!

Igår efter jobb stack jag och hämtade upp Leni och så körde vi till Wal Mart för lite shopping. Vi behövde nämligen tröjor - The Saints tröjor! Ikväll spelas första preseason matchen mellan The Saints och San Fransisco 49ers här i New Orleans Superdome och Tom, som behöver jobba, har gett sina biljetter till mig. Oh my god så roligt det ska bli! Min första american football game! Det kommer nog bli en otrolig upplevelse, speciellt här i NOLA där alla är helt galna när det handlar om football. Gooo Saints! WHO DAT!

FY FAN VAD JAG ÄR TRÖTT PÅ DENNA VÄRME!

Nu ska jag faktiskt tillåta mig själv att klaga lite. Jag är så trött på att svettas precis hela tiden, jag är trött på att inte kunna andas normalt, jag är trött på att springa från den ena luftkonditionerade platsen till nästa, jag är trött på min hud som kliar av fuktigheten, jag är trött på mina svullna ögon och jag är trött på att allt känns så in i helvete jobbigt så fort du tar ett kliv utanför dörren. Ge mig kyliga vindar, ge mig vissnande löv, ge mig regn som faktiskt svalkar - ge mig höst!

Såå, vad har annars hänt den senaste veckan? Det har varit jobb, fikadejter med Leni, skräckfilmskväll där jag var den enda som höll mig vaken, australiensiskt vin och fest på Bourbon Street och det har varit barnkalas för mina kiddos som nu blir ett respektive fyra år. Helt galet!

Sitter på Starbucks just nu och njuter av sista lediga timmen innan det är dags för dagens lek, matning och blöjbyten. Loggade precis in på min studentsida på Tulane och såg att min slutbetyg för hela kursen nu var postat. Klickade med skräckblandad förtjusning fram det. A. Ett fett stort jävla A. Jag är bäst!

Idag är en sån där dag när man dricker vatten exakt hela tiden, tycker extremt synd om sig själv och gnäller 'I'm neeeever drinking again!' gång på gång. Men dagens plågor var lätt värda den kanonkväll som Leni och jag hade igår. Efter att ha spenderat dagen med att kolla in The Real World-huset på Dufossat Street och ätit massa glass på The Creole Creamery började vi dricka vin som övergick till Malibu innan vi drog ut i vimlet på Bourbon Street. Efter öl, shots, dans och de vanliga, men alltid lika skrattframkallande, random mötena med galna främlingar däckade vi hemma hos min vän Murat. Det är fan farligt att känna bartendern på ett av sina favoritställen för man tappar sannerligen kollen på hur mycket man dricker när glasen fylls på helt av sig själva.

Leni och jag kom hem till mig i förmiddags, tog en dusch och somnade sen på sängen i några timmar innan det var dags att göra sig iordning och möta upp Tyne. Så länge som jag har pratat med denna australiensiskan, och så mycket vi har skrattat och planerat - nu är hon äntligen här! Vi visade henne runt downtown och gjorde vårt bästa som tour guides trots vår högst påtagliga bakfylla. Så himla kul med ännu en tjej som passar perfekt i vår lilla grupp.

Nu har jag krypit i pyjamas och ska bara plocka lite i rummet, som alltid ser ut som ett bombnedslag efter helgen, innan jag bäddar ner mig med tvn och Simba som sovsällskap.

Idag är det förövrigt den 29 juli vilket för mig betyder åtta månader i USA.
Den senaste månaden har jag bland annat...

Nu blir det duschen medan jag lyssnar på min och Gretas roadtrip-spellista som växer sig längre för varje dag som går!

Tidigare ikväll var jag på min näst sista lektion på Tulane. Nästa vecka vid den här tiden har jag skrivit mitt final exam. Vilken lättnad! Samtidigt kommer det kännas helt tomt och konstigt att inte sätta sig vid ratten och köra uptown varje tisdagkväll. Att köpa med sig bagel och iste och spendera två timmar huttrande av köld i ett alldeles för luftkonditionerat klassrum och försöka lära sig om olika lagar och rättegångsmål.

Har förövrigt hållt på med ett litet fotoalbumsprojekt de senaste veckorna. Herregud så roligt det är att titta på bilder från förr och skratta åt kläder och miner och samtidigt minnas precis hur roligt man hade och vad man kände. Bilder kan inte förmedla allt, men det är nästan skrämmande hur mycket jag faktiskt minns när jag tittar på dem. Jag hoppas att det blir likadant när jag om några år tittar tillbaka på bilderna från det här året för jag vill inte glömma en endaste sekund.

Har förövrigt känt efter, vänt och vridit på alla aspekter jag kan komma på och försökt gå på magkänsla och slutligen tagit beslutet att inte förlänga min tid här. Det är egentligen vad jag har varit inne på hela tiden men jag ville ändå ge tanken en rättvis chans. Jag älskar (för det mesta) mitt liv här men samtidigt så känner jag att efter ett år kommer jag vara färdig. Färdig med det ganska understimulerande jobbet, färdig med att bo på min arbetsplats, färdig med att ta hänsyn till andra i huset som ska vara mitt hem och faktiskt - färdig med USA. När jag åker härifrån kommer jag att ha hunnit sett mer än många amerikaner har. Självklart finns det saker jag inte hinner med som hade varit häfitigt att åka tillbaka och uppleva, men att bo i det här landet en längre tid känner jag ingen stor lockelse inför. Jag har som sagt varit på många ställen, och de skiljer sig markant från varandra, men det finns fortfarande samma amerikansk anda i varje stat, stad och by. Även om det finns väldigt mycket bra i USA så är det generella tankesättet alldeles för långt från min världsuppfattning för att jag ska kunna känna mig helt hemma och tillfreds.

Dessutom finns det så mycket jag längtar till och ser fram emot på hemmaplan. Så som jag känner nu, och har känt ett ganska bra tag, så blir det universitetet för mig hösten 2012. Innan dess har jag fler resor jag vill hinna med, bo in mig i min lägenhet igen och njuta av min ungdom med mina fina vänner som jag saknar så mycket. Jag är övertygad om att det kommer komma dagar när jag ångrar mitt beslut att åka hem men jag tror att de hade varit fler om jag valt att stanna.

Så nu har jag suttit och fyllt i papper för att önska flygdatum hem och ska skicka in dem i nästa vecka. Nuu vet jag faktiskt vilket datum jag kommer sätta mina fötter på svensk mark igen. Svindlade hur fort den här tiden har gått!

Nu är klockan elva på söndagskvällen och jag är precis hemkommen efter min helg hos Lisa i Charleston. Så fantastiskt fint att äntligen få träffa henne igen. De första fem minuterna stod vi bara och kramades och skrek-skrattade. Åh, min andra halva - som jag har saknat dig!

De här dagarna har innehållit tusen fikor på Starbucks där vi har catchat up om allt som inte har hunnits med över Skype, en hel del shopping, turistande, biobesök för att se vår älskade Harry Potter (- This is our kind of porn!) och häng med Joe, en kille som Lisa har lärt känna som går på college i Charleston, och hans vänner. Jag har nu spelat beer pong med röda muggar i sann amerikansk anda! Fest och promenader, skratt och kramar och herregud så mysigt att få sova bredvid varandra igen efter så länge. Det är svårt att sätta ord på hur svårt det är att vara ifrån Lisa. Inte bara för hur roligt vi har det utan för att vi är varandras au pair-år. Vi är varandras 2011. Sen hon flyttade hit i januari har vi spenderat nästintill varenda dag tillsammans, somnat bredvid varandra flera gånger i veckan, varit varandras bollplank, hand att hålla och person att ringa så fort något roligt/sorgligt/galet har hänt. Vi har delat hela den här omtumlande tiden i USA och skapat en vardag och oförglömliga minnen tillsammans. Jag kan inte ens föreställa mig hur min tid i New Orleans skulle vara utan Lisa.

Well, förutom världens finaste vän så innehöll Charleston flera saker jag tyckte om. Vackra hus, närhet till vattnet, mysiga gator och roliga butiker. Mycket påminde om New Orleans - dock en mindre, mer polerad och städat version. Renare och lugnare men utan pulsen och den rättframma personligheten jag har vant mig vid här i NOLA. Nu under sommaren är det väl dock stillsammare än vanligt då de flesta college kids har lämnat stan. Annars står Univeristy of Charleston för en stor del av stadens befolkning och jag kan tänka mig att det är ett riktigt roligt ställe att plugga på.

Sammanfattningsvis: underbar helg med underbart sällskap. Ännu en resa att minnas med glädje och kärlek och ännu fler minnen som jag aldrig kommer glömma.

Det är nu bara två veckor och ett prov kvar tills jag ska få mitt slutbetyg. Innan jag började kursen bestämde jag mig för att inte förvänta mig för mycket av mig själv och att inte ha för höga krav. Och det har minsann varit himla mycket svårare än samhällskunskapen på gymnasiet! Språket har varit en utmaning. Trots att jag pratar ganska bra engelska har jag blivit presenterad för en helt ny sorts vokabulär och det har inte alltid varit lätt att ge uttryck åt mina åsikter i diskussionerna. Jag brukar vanligtvis aldrig känna mig hindrad när jag pratar engelska, det flyter på nästan lika självklart som svenskan, men under den här sommaren har jag suttit i klassrummet flera gånger och tänkt 'faaan, jag vet EXAKT hur jag skulle säga detta på svenska!' Själva innehållet i kursen har inte varit superlätt det heller. Jag är den enda icke-amerikanen, vilket betyder att alla andra har någon slags grundkunskap om senaten, politiska händelser, staterna, de olika domstolarna och så vidare. Ibland har jag suttit som ett enda stort frågetecken och rusat hem till datorn och Google för att överhuvudtaget få en uppfattning om vad vi precis spenderade tre timmar med att diskutera.

Men oj vad jag har lärt mig! Och oj vad jag har kämpat! Sammanlagt består kursen av två prov och två föredrag. Jag har hittills blivit bedömd på ett prov och ett föredrag och nu vill jag faktiskt skryta lite. På båda två har jag fått A! Jag är riktigt stolt över mig själv och tacksam mot mina föräldrar som betalar dyrt för att jag ska få gå den här kursen. Det är inte varje dag man bor tio minuter från ett av södra USAs bästa universitet och jag är glad att jag har tagit chansen att göra tre av mina sex credits där. Hur det än går med slutbetyget så har det verkligen varit en lärdom och upplevelse för livet.

Nu är det tisdag och det känns bättre. Inte kanon, men bättre. Ikväll blir det först skola och sen middag med Leni. Sushi på Saké Café - yummie in the tummy! Och om inte alltför många dagar är det fredag och då åker jag till Charleston och min älskade Lisa. Satt precis och Skypade med Josefine och insåg hur sinnessjukt fort min resterande tid här kommer gå; Charleston nu till helgen, Florida med värdfamilj i mitten på augusti, weekendkurs med Greta utanför NY, Taylor Swift konsert, en vecka i NYC och Chicago med alla mina fyra föräldrar plus Lisa, sen är mina päron här i NOLA i en vecka och sen är det bara en månad innan jag slutar som au pair och flyger till San Fransisco med Greta för ro-ro-roadtrip i California! Det kittlas i magen bara jag tänker på det.

Tankarna på vem jag är, men framförallt vem jag har blivit här, vad det här året betyder, och kommer att betyda, för mig. Hur det, för varje dag som går, känns lättare och lättare att vara hemifrån och hur den här platsen, staden och människorna känns mer som mitt hem för varje nytt skratt och leende som kommer över mina läppar. Det är tänkt att jag ska åka hem om drygt fyra månader. FYRA MÅNADER. Hur ska jag kunna lämna den här fristaden? Här, där jag kan vara precis den jag vill vara. Här, där ingen dömer någon och du kan gå klädd i mjukisbyxor på krogen. Här, där jag har blivit en så väldigt mycket mer avslappnad person än jag någonsin varit förut. Här, där varenda människa jag lär känna uppskattar mig. Här, där inget drama kan nå mig och inga tunga beslut behöver fattas. Det hade varit så skönt att stanna. Att fortsätta leva i den här bubblan där tiden på något konstigt sätt verkar stå stilla. Där jag inte behöver ta några beslut om framtiden, varken när det gäller skola, jobb, kärlek eller boplats.

Och så samtidigt denna saknad och längtan. Efter min familj, efter mina vänner, efter min lägenhet, efter att kunna sitta på Espresso House på Hansa och dricka chailatte, efter att dansa sig svettig på Slagt och snubbla fram längs kanalen på väg upp till BK för nattamat, efter söndagsmiddag hos mamma och Benny, efter svensk radio och falukorv, efter att gå runt på stan och alltid stöta på människor jag känner, efter att titta på tv mitt i natten utan ljud och ändå förstå allting för att det finns subtitles och att inte diska på en vecka för att jag bara behöver ta hänsyn till mig själv.

Jag har fått papper skickat till mig om att det är dags att välja - antingen förlänga eller ansöka om datum för att åka hem. Hur ska jag kunna förbereda mig för att lämna New Orleans när jag fullkomligt älskar allt den här staden är och har gjort mig till? Och hur ska jag kunna ta beslutet att stanna när jag många dagar känner att jag skulle göra allt för att få vara tillbaka på Malmös blåsiga, och nästan alltid, regniga gator?