Och så börjar den första dagen av det nya året att gå mot sitt slut. Jag sitter uppkrupen i en fåtölj på Starbucks med en enorm iste och kollar på bilderna från igårkväll. 2010 kom och gick så otroligt fort. Jag känner mig alltid så gammal när jag säger att "tiden går så fooort..." men sanningen är att sen studenten har tiden verkligen bara sprungit iväg.

Jag skrev ett mail till en vän för några dagar sen och jag skrev bland annat: When I look back at 2010 it doesn't quite feel as me. Even though I've had so much fun it's not good for me to walk through life aimlessly and lost. 'Cause I think that's what I've been feeling this year more than anything else. Yes, there's been laughter, tears, anger and happiness but if I were to sum it up I think "lost" is the most accurate way to describe me and my life this past year.

2010 har på något sätt försvunnit i en röra av att inte ha vetat vart jag vill ta vägen, vad jag vill göra och vad jag borde prioritera. 2010 kommer också föralltid att vara året då jag, gång på gång, har gett mitt hjärta och mitt hopp till någon som så uppenbart inte har varit mogen att ta emot det. Det har gjort så fruktansvärt ont och min kärlek har fått mig att göra saker, och bete mig på sätt, vars nivå jag egentligen inte vill sjunka till. Det har varit ett tufft år men det har också varit ett år fullproppat med underbart galna minnen som jag kommer titta tillbaka på när jag är gammal och grå och tänka; även jag har varit ung och dum! Och inte minst har 2010 varit året då jag lärde känna en person som har kommit att, inte bara bli en del av mitt liv, men en del av mig. Ord kan inte beskriva hur tacksam jag är över att jag har fått lära känna dig, Caroline Berggren.

I mitt mail, som jag skrev en av de sista dagarna i december, skrev jag även: If the word describing my 2010 was "lost" I want my word for 2011 to be "strength". Jag är inte en person med ett jättebra självförtroende, även om jag är säker på att min förmåga att prata och skratta säkert har lurat folk mer än en gång, men jag är stolt över att jag är här och gör det här. Jag känner mig stark för att ha gett upp tryggheten hemma för det här äventyret och jag är stolt över att våga riskera både vänskap och kärlek utan att veta vilket skick någon av dem kommer att vara i när jag kommer hem. Jag känner mig stark för att tro på att jag förtjänar att leva mitt liv fullt ut och jag är stolt över att jag inte gömde mig bakom rädslan utan istället vågade försöka.

Jag har inte skrivit några nyårslöften inför 2011 men mitt löfte till mig själv är att ta med min styrka och stolhet och möta varje aspekt av mitt liv med det mod jag har hittat inom mig. Och ja, jag får väl slänga in den där gamla vanliga om att gymma minst tre gånger i veckan också...