Lång och väldigt oglamorös arbetsdag denna onsdag. Man vet att man har gett upp totalt när man inte längre bryr sig, eller ens märker, att man har jordnötssmör i håret halva dagen. Nu har jag i alla fall tagit en dusch och ligger osminkad i mjukiskläder i sängen med datorn och, hör och häpna, Veckorevyn! Jag kan inte beskriva min kärlek till världens bästa Anton som har skickat mig svenska förnödenheter i form av tidning, knäckebröd och Varma koppen. Trodde aldrig att Wasa havreknäcke skulle vara något som gav upphov till hetsätning men det kan jag nu meddela är fallet efter mer än två månader i USA.

På tal om månaderna och veckorna som passerar; jag har nu bott här i New Orleans längre än min tid i London. Det känns helt vrickat. Månaderna i London kändes som en ocean av tid, en rymd av händelser och utveckling. Hösten 2009 varade en evighet och jag skapade mig ett helt nytt liv där med människor jag aldrig träffat förr men som var fyllda av samma obeskrivliga kärlek och tillgivenhet till gatorna, husen och floden i staden som blev vår. Kanske var det just det faktum att vi visste att vår tid där var så begränsad men varje vecka kändes som ett år och varje minut var så dyrbar. Jag tror att vi kastade oss in i alla aspekter av vår vistelse hals över huvud för vi visste att tiden var lånad och alltför knapp. Aldrig har jag varit så lycklig och tillfreds med mig själv och livet som de soliga höstmånaderna som avslutade min tonårstid. Och aldrig har jag haft en kärlek så mäktig som den som fortfarande finns mellan mig och den mest fantastiska av städer.

Mina känslor för New Orleans och mitt liv här är väldigt annorlunda men samtidigt igenkännbara på så många sätt. Visst bröt jag upp från Sverige på samma sätt som för ett år sedan men sen jag kom hit har det handlat om att göra känslomässiga förändringar som ska räcka för ett helt år. Det går inte att tänka att jag snart är hemma igen - för det kommer jag inte att vara. Istället för att få ut så mycket som möjligt av varje minut handlar det om att göra en del långsiktiga planer, istället för att tillfälligt lägga bort livet där hemma handlar det om att långsamt hitta en balans mellan det gamla och det nya. Om London var som en blixförälske i en fartfylld och äventyrlig kille på motorcykel är New Orleans snarare den där tysta killen i klassen man aldrig riktigt har lagt märke till men som, när man väl ger honom en chans, visar sig ha väldigt många av de kvalitéer som man egentligen behöver.

Det livet jag lever nu, med jobb 45 timmar i veckan och nya bekantskaper som inte är mina själsfränder men som så sakteliga blir viktigare och närmare för mig, är så olikt det ungdomliga liv jag levde i London. Där var det fem tjejer i en lägenhet fylld med kläder och skor och ingen mat, fest fyra kvällar i veckan och timmar spenderade i höstsolen på skolgården med kaffe, te och cigg för att hålla värmen. Här är det blöjbyten, barnböcker och lugna middagar framför tvn med Allison och Tom som är vardagen. Här har jag tiden att verkligen landa, finna lugnet att ligga hemma i sängen på kvällarna utan att känna att jag kastar bort min tid. Jag har månader att göra resor och upptäckter och i vardagen här hittar jag en fristad att bara vara. Att leva.

Så olika sätt att spendera sin tid men trots allt delar dessa platser och liv ett väsentligt karaktärsdrag; båda lockar fram nya sidor hos mig och båda ger mig insikter så viktiga och rätt i tiden för mig. Det är en styrka och ett äventyr bara att vara här och samtidigt finner jag att det som känns allra viktigaste för mig är allt det jag hittar i mig själv som jag egentligen redan hade. Alla tankar, idéer och planer jag har för framtiden är så mycket enklare att sortera ut på avstånd och alla känslor, alla ouppklarade situationer och personer jag har lämnat bakom mig bleknar. Det där med att reda ut sina prioriteringar låter som en tråkig och söndertjatad klyscha, och kanske är det ett bevis på att jag nu faktiskt är vuxen, men för första gången förstår jag inte bara innebörden av de orden. Jag känner den - med hela mitt hjärta.