De senaste dagarna har jag bara längtat. Längtat till den 29 november och att sitta där på flygplanet över Atlanten. Längtat till att börja ett nytt kapitel, en ny typ av liv. Jag har längtat efter från att lämna kalla, blåsiga Sverige där vintern knappt har börjat men man redan vet att det är en evighet kvar tills den tar slut. Jag har längtat efter att sätta alla problem och frustrationer på paus och veta att jag inte behöver lägga energi på dem för ett år. Hur mycket jag än har att se fram emot, hur mycket jag än kommer få uppleva och trots alla äventyr som ligger och väntar på mig så går det inte att komma ifrån att jag lämnar något kvar här hemma. Oftast tänker jag på allt och alla jag älskar - min familj, mina vänner, min lägenhet, de delar av min vardag som jag egentligen inte vill vara utan. Men nu har jag också börjat tänka på att jag även lämnar kvar bekymmer och de mindre positiva delarna av mitt liv. Jag ser verkligen fram emot att få distans till dem och förhoppningsvis få lite värdefulla perspektiv som kan visa mig var det är lönt att lägga energi.

Anyway! Imorgon är i alla fall en väldigt positiv dag. Jag åker äntligen för att återförenas med mitt livs största kärlek so far. London. Jag ska bo hos Kim som gjorde det smarta valet att flytta dit på heltid och ska i fem dagar endast vandra runt, äta gränslöst med English breakfast och Ben Cookies samt få ordning på min engelska som har förfallit katastrofalt sen jag flyttade hem igen.




Älskade London, hösten 09.