Nu är jag här. På platsen som jag ska kalla mitt hem det närmaste året. De senaste dagarna har varit busy, busy, busy och trots att det är mindre än en vecka sen jag lämnade Sverige så känns det som en evighet.

Efter tisdagens eftermiddagslektioner åt vi middag innan vi begav oss ner till centrum i Stamford för att kolla in shoppingen och julpyntet. Då vi alla fortfarande var trötta och jetlaggade gick vi dock snart tillbaka till hotellet där vi duschade och trängde ihop oss i två sängar och kollade på MTV och åt choklad.

Onsdagens föreläsningar hölls av Röda Korset och handlade om första hjälpen och nödsituation. Herregud vilka tråkiga föreläsare... Jag har aldrig hört någon upprepa en procedur så många gånger som de gjorde kring CPR och de tog upp så fruktansvärt självklara saker ("if the child isn't breathing you need to call 911") att jag ville förklara för dem att vi är européer - inte idioter. Om dagen var sisådär så var kvällen desto bättre. Vid 17.30 packade vi in oss i två bussar och åkte in till New York City för en guidad tur (som min snälla värdfamilj betalade åt mig!) och sightseeing.




Vårt första stopp blev Rockefeller Center där vi åkte allra högst upp till det som kallas the Top of the Rock och kunde se hela NYC breda ut sig åt alla håll. Det var en galen känsla och jag var inte beredd på den enorma adrenalinkick jag fick av höjden, platsen, alla ljus och byggnader och vetskapen om att nu är jag verkligen här! Jag har varit på en del andra utsiktsplatser i andra städer och har alltid kunnat se bebyggelsen glesna bortåt horisonten men New York tar mig tusan aldrig slut! Det kvittade åt vilket håll vi tittade - det var skyskrapor, trafikljus och vägar så långt ögat kunde nå. Det ska tilläggas att the Top of the Rock är 259 meter upp i luften så man ser en bit...





Efter att vi hade kommit ner med hissen och rulltrapporna och stod stadigt på marken igen gick vi ett stenkast bort för att nå Times Square. Och ja, det var precis som i filmerna! Vi tog en liten avstickare in på M&M-butiken (två våningar med hundratals olika M&M-sorter som du kan plocka ihop som du vill) innan turen fortsatte med buss genom the fashion district, the village och wall street innan vi stannade till vid Battery Park för att kunna få en glimt av frihetsguddinnan som ligger en bra bit ut i vattnet. Efter det åkte vi till Ground Zero vilket för tillfället egentligen inte är mer än en byggarbetsplats. Men det kändes helt sjukt när guiden berättade om hur höga tornen egentligen var och hur byggnaderna i hela området föll då för snart tio år sen. Under bussfärden tillbaka till hotellet somnade de flesta av oss på en halv sekund. NYC är en otroligt häftig stad med hur mycket som helst att se. Jag tycker själv att jag är någorlunda berest och har sett många storstäder men New Yorks enorma storlek var överväldigande och nästan ogreppbar. Jag hoppas att jag får en chans att åka tillbaka dit under mitt år här i staterna.



På torsdagmorgon var vi alla mer döda än levande tack vare en miljon intryck och alldeles för lite sömn. Dock gick föreläsningarna ganska snabbt och efter lunch var det dags att hitta sin buss och ta sig ut till flygplatsen. Jag fick vänta flera timmar på JFK innan det var dags för mig att gå ombord på planet som skulle ta mig till mitt nya hem i New Orleans. Själva flygresan gick ganska snabbt då jag sov det mesta av de 3,5 timmarna. Det var nog lika bra att jag var trött och slö när jag klev av för jag hann inte ens bli nervös över det första mötet. När jag hörde en röst som ropade "MARIAA!" och såg min värdmamma Allison med en stor, rosa skylt där det stod "Welcome Maria!" på kändes det bara naturligt med en stor kram. Eftersom jag landade så sent var ingen av barnen med men när vi kom hem var Allisons mamma, Deranne, där med en vaken Henry. Min värdpappa, Tom, är på tour med sitt band i två veckor så därför är Deranne här och hjälper till med barnen och ger mig en chans att komma tillrätta.

Hittills trivs jag hur bra som helst! Både Allison och Deranne är så lätta att prata med och så ivriga att få mig att känna mig välkommen. Jag har ett stort rum med världens skönaste säng och ett eget badrum. När jag började packa upp såg jag att de lagt hit saker för att få mig att känna mig som hemma; information om de närmaste gymmen, brevpapper, en liten anteckningsbok, en översättare mellan europeiska och amerikanska mått, schampoo och balsam, en anslagstavla och nålar att sätta upp bilder med och en massa tjejtidningar på nattduksbordet. De verkar inte ha några orimliga eller konstiga förväntningar på mig och än så länge verkar vi ha väldigt lika syn på hela au-pair situationen.

Jag var nervös över första mötet med Willa som var när jag gick med Deranne och hämtade henne från pree school i fredags. Det gick dock hur bra som helst! Hon sträckte ut armarna mot mig och ropade "Maria, Maria!" innan hon kramade mig och sen sa hon i en snabb följd: "You're Swedish, not Spanish. You're Swedish. What color are your eyes? They're green! Mine are green! They're pretty." Sen berättade hon hela vägen hem om guppen i marken och att vi skulle kolla på Chuggington (som är hennes absoluta favoritprogram) när vi kom hem. Henry kommer varken med ord eller kramar (ganska förståeligt av en baby som inte ens är fyra månader) men han verkar någorlunda nöjd när jag bär honom och han håller gärna i mitt finger och ler mycket. Allt som allt anser jag mig själv vara godkänd även hos barnen!

Vädret här är helt otroligt. Idag gick jag i jeans och skjorta och höll på att svettas ihjäl. Det lär nog inte vara såhär varmt hela vintern men än så länge njuter jag i mina solglasögon. Nu har jag precis öppnat fjärde luckan i min adventskalender med Willa och sagt godnatt till henne. Dags att svara på lite mail och försöka hålla mig någorlunda uppdaterad med vad som händer därhemma!